Det är en glad Emma Roos som möter upp vid sitt hem i Kulla utanför Boxholm. Hon har precis hittat sin kanin som varit borta i fyra månader.
– Jag blev så glad när jag fick se att den kommit hem igen, jag trodde hon var borta för alltid, säger Emma och ler stort.
I bakgrunden hörs hundskall som kommer inifrån huset.
– Det är tre hundar, min hund Iris och så är jag hundvakt åt min systers två hundar.
Hon har bott i huset i fyra år och under den perioden kom även nu ettåriga dottern Olivia. Emma har känt sig lite ensam ibland men nu har hon sin syster som granne och hon hoppas lära känna fler personer via sitt nya arbete.
– Jag har just börjat jobba som boendestödjare i Boxholms kommun, så nu börjar jag känna mig som en riktig boxholmare.
Boxholmare har ofta smeknamn, har du hunnit få något?
– Haha, jag fick faktiskt namnet "Rosen" redan första dagen på jobbet.
Trots att Emma arbetar heltid och är ensamstående mamma, hinner hon ändå fokusera på sitt företag E.R Hundpsykolog och på sitt hundcenter i Tranås som är ett inhägnat område där hon kan ha utomhuskurser.
Tanken att jobba med djur fanns redan i tidig ålder, men hon siktade först på en annan karriär.
– Jag utbildade mig till dansare, men jag skadade benet och fick tänka om och började på lantbruksgymnasiet i Östersund.
Efter det blev det Uppsala lantbruksuniversitet, Linköpings universitetet och Sommenbygdens folkhögskola.
– Nu pluggar jag för en kandidatexamen i etologi, läran om djurens beteende.
Intresset för just hundars beteende började när Emma som sjuttonåring tog sin första omplaceringshund, Tintin. Hunden hade problem med utfall, något som Emma jobbade bort.
– Jag lärde mig massor då och när jag tog hand om ytterligare en hund började jag fördjupa mig på riktigt i hundars beteende.
När den sex månader gamla valpen Iris kom in i Emmas liv behövde också Iris hjälp med sitt beteende eftersom hon gjorde utfall mot allt och alla.
– Jag grät varje gång vi gick på promenad och jag tänkte "vad har jag gjort, varför ska jag ha den här hunden".
Hur fick du ordning på henne till sist?
– Jag jobbade stenhårt och efter ett tag blev det mycket bättre. Jag kände att jag var tvungen att rädda henne och efter det nischade jag in mig på att rädda andra hundar.
Emma är nu utbildad hundpsykolog/hundbeteendevetare och instruktör.
Finns det de som tycker att detta med att ta med hunden till en hundpsykolog är nonsens?
– Visst finns det de som är skeptiska. Främst är det hundägare som inte tar med sina hundar på kurser som kan vara lite negativa.
Att läsa av hundar är något som Emma utbildade sig till redan på universitetet och hon älskar den delen av sitt yrke. Däremot kan hundar som är upplärda att inte visa känslor, exempelvis rottweilers, ta lite längre tid att läsa av.
Blir du aldrig rädd för de hundar du arbetar med?
– Nej, men jag visar alltid respekt för hundarna, det är superviktigt. Biter de mig har jag gått för långt och de har blivit rädda för mig, så det är viktigt att jag lär känna hundarna innan jag arbetar med dem.
Vad är det bästa med att få jobba med hundar?
– Egentligen allt, men det allra bästa är nog när matte och husse får en aha-upplevelse, när de ser att hunden blir bättre i sitt beteende. Ofta har de försökt att hjälpa hunden själva men när de får hjälp faller bitarna på plats.