Agnes Lundqvist har precis börjat med skidskyttet. Hon vet hur hon ska ligga: snett med benen isär som om hon hade skidor på fötterna.
Det klingar i metalltavlorna av skotten från luftgevären.
– Eldupphör, gå fram och titta, ropar Anders Fransson till skyttarna som springer fram för att kolla var skotten suttit.
För skyttarna i Boxholm - Ekeby Skidklubb finns det inget dåligt väder, de kör i alla temperaturer. På sommaren blir det löpning och rullskidåkning i stället för vanliga skidor. Men det är klart att de saknade snön i vintras.
– I år hade vi det bedrövligt med snön. Vi hade två träningar här på snö. Jag tror att jag och Sebastian åkte 1 000 mil i vintras bara för att leta snö. Därför är det så skönt att han kom in på gymnasiet och kan köra på snö där uppe, säger Anders Fransson.
När barnen fyllt femton börjar de stå upp och skjuta, som Sebastian Fransson gör. Innan dess är det liggande med stöd som gäller.
Sebastian är hans son som har utövat skidskytte sedan de var med och startade klubben för sex-sju år sedan. Till hösten går flyttlasset till Torsby för Sebastian, han har kommit in på skidskyttegymnasiet där.
– Där uppe har de en skidtunnel inomhus. Jag vill bli så bra som möjligt, det är ju SM på vintern så det är alltid ett mål, säger Sebastian Fransson.
Anders Fransson blev själv frälst av sporten samtidigt som de startade klubben. Nu är han tränare och åker med på tävlingar.
På skjutvallen ligger också hans syster Isabelle. Hon är elva år och började med sporten för tre-fyra år sedan. Resterande på vallen är medlemmar i familjen Lundqvist: Pappa Andreas, sonen Aron tio år och dottern Agnes åtta år.
Agnes har precis börjat med skidskytte. Hon var med på några träningar när brorsan körde och tyckte att det såg roligt ut.
– Jag har alltid hållit på med konditionsidrott och älskar det. Vi har en bostad uppe i Idre och vecka 44 är alltid landslaget där på träningslägret. Grabben stod där och såg när landslaget tränade. Han såg dem som idoler och ville prova, säger Andreas Lundqvist.
Pappa Andreas Lundqvist hjälper Agnes att ställa in geväret så att hon ska kunna skjuta mitt i prick.
Andreas berättar också att skidlandslaget var väldigt tillmötesgående och pratade med Aron. Han fick sig ett snack med Wolfgang Pichler, som då var tränare för Sveriges skidskyttelandslag.
Förra helgen var det tävling på hemmaplan, då de inte får åka runt i landet som det är nu. Det var masstart som gällde och alla olika åldrar var med och sprang, men inte med geväret på ryggen.
– Det går inte för det gör för ont, det slår och har sig. Men när vi kör rullskidor är det vapen på ryggen. Vi brukar tävla i rullskidor, men tyvärr har vi inte så bra träningsmöjligheter här, säger Anders Fransson och tittar på de branta grusvägarna runt skjutvallen.
Att ladda magasinen en sommardag är inga problem för Sebastian och Isabelle Fransson. Det är värre när fingrarna fryser till is på vintern.
Papporna är lika engagerade som barnen. De var med på förra helgens tävling och körde de också. Då ligger Anders och Isabelle på samma skjutvall.
– Det häftiga är alla roliga saker vi varit med om. Långa resor och roliga tävlingar. Även om vi tävlar på SM är det roligt och man är schyssta mot varandra och hjälper till. Vi i regionen bor ofta ihop. Vi tävlar klubbvis men hjälper varandra. Jag tar alltid på mig att laga mat när vi är i väg, säger Anders.
Han påpekar också, med glimten i ögat, att det kan vara bra att det inte är pappa som är tränare när Sebastian slåss om medaljerna.
Att ligga still och skjuta är en sak. Men att göra det efter en löptur som Agnes och Aron Lundqvist är på är något helt annat.
Tio barn är aktiva i klubben just nu. De vill gärna locka till sig fler som är nyfikna på sporten som de själva älskar. Man behöver inte ha någon utrustning själv till att börja med. Både skidutrustning och vapen finns att låna från klubben.
– Man vill att de ska skjuta ett par gånger i veckan för att hålla skjutform. Men de har ju annat att göra också. Sedan är det ju alltid viktigast att de tycker att det är roligt, säger Anders.
När de ligger på vallen får de lära sig att man måste vara helt tysta. Behöver man hjälp så får man räcka upp handen.