Men trots att logen är avsides belägen så är det många som, denna lördagskväll, kommit för att dansa till dansorkestern Callisto, hemmahörande i Väderstad.
– Dansen är demokratisk, som så ofta i mellansverige, säger Alf Schedin, aktiv i föreningen Logdansens vänner. Norrut är det dock vanligare med damernas.
Vankelmod inför att bjuda upp verkar ingen känna, men många kan berätta om den där känslan av tveksamhet som kanske kunde infinna sig då man var yngre.
Där dansgolvet tar slut sitter Lillemor Björkman. Hon förestår korvserveringen. Bredvid Lillemor Björkman står en hopfälld rullstol. Hon har dansat sin sista dans.
– Det är inte utan att man ibland får tårar i ögonen när man sitter och ser på när de andra dansar, säger Lillemor Björkman, som tillika är föreningens kassör.
Höften har alltid krånglat, berättar hon, och efter den senaste höftoperationen för fyra år sedan gav läkaren beskedet att den inte längre håller för dans.
Förr om åren, då var det inte alltid nyktra tillställningar i Ettringstorp, och man var därför tvungen att hålla sig med ordningsvakter, men den tiden är nu sedan länge förbi.
– Man kommer hit för att dansa, inte för att dricka, säger Lillemor Björkman, som säger att hon aldrig nekat någon en dans så länge denne varit ren och nykter.
Här i Ettringstorp är kaffetåren den bästa, och i ena änden av logen står medhavda kaffekorgar i väntan på kvällens intermission, då innehållet ska dukas upp.
Dansat har man gjort i Ettringstorp sedan 1960-talet, då uppe på logen, medan bondens kreatur höll till nere på det som i dag är "Östergötlands bästa dansgolv".
– Först arrenderade man av Boxholms Skogar, men på 1980-talet köpte föreningen loss egendomen, säger Alf Schedin. Då hade man redan flyttat ner från logen.
Då, för 25 år sedan, kunde det vara uppemot 500 personer som kom till varje dans, men nu är det sällan dansorkestrarna lyckas dra forna tiders storpublik.
Yngst denna afton är undertecknad reporter, och några jämnåriga syns inte till. Detta trots att Ettringstorp loge har förmånliga priser för dansant ungdom.
– Visst kommer det yngre människor hit och dansar ibland, men svårigheten är att få ungdomarna engagerade i föreningen, säger Crister Svensson, ordförande.
Alf Schedin och Crister Svensson berättar att andra, mindre föreningar i länet nyligen fått lägga ner sin verksamhet just på grund av sinande ideella krafter.
Men ännu finns krafter. "Jag dansade en sommar, det var min enda sommar", diktade skalden Erik Axel Karlfeldt, "och sen så var jag gammal, och sen så var det slut."
Möjligtvis var det sant för honom, men för dansörerna i Ettringstorp stämmer inte dessa ord. Dansörerna må vara gamla, men det är inte slut.