I september 2020 tog Sanna Fasth sm-guld i orientering på långdistans.
– Nu känns det som länge sedan, men där och då var det stort. När jag ser tillbaka på guldet känner jag mig jättestolt.
I höstas vann Sanna Fasth, uppväxt i Boxholm, sitt första SM-guld i orientering i seniorsammanhang. Trots att hon vann silver året innan hade hon inte förväntat sig att det skulle leda till guld.
– Jag kom från en bra träningsperiod. Men allt ska stämma och det gäller att få med alla moment i orienteringen. Det är inte ofta jag får en sådan dag där jag är i min egen bubbla och att jag känner mig ostoppbar.
Sanna var framgångsrik som junior, med ett individuellt JVM-silver och ett JVM-guld i stafett. Övergången till senior har gått förvånansvärt bra tycker hon.
– Våren 2019 gjorde jag mina första tävlingar i seniorsammanhang. Jag tänkte att det kommer ta tio år innan jag blir bra som senior. Långdistansen är nästan dubbelt så lång, men det är där det har gått bäst.
Sanna kombinerar elitidrottande med läkarstudier.
– Jag har klarat mig bra hittills, men jag hade önskat att jag kunnat lägga mer tid på orienteringen. Det som varit svårast är återhämtningen. När andra elitidrottare vilar upp sig i soffan går jag till skolan.
– Jag vill göra båda sakerna. Jag vill inte dra ned på något.
Sanna Fasth är vass på att hitta kontroller ute i terrängen.
Under vintern har en stressfraktur satt stopp för träningen. Bakgrunden ligger i viljan att vara bäst.
– Jag är ambitiös och ibland har jag tränat för mycket. Jag har bra stöttning från landslaget och de är ett bollplank i mitt träningsupplägg. Jag har förhoppningsvis en lång karriär framför mig och det gäller att tänka långsiktigt.
Att det blev orientering var inte självklart för Sanna. Hon kommer från en aktiv familj och testade olika sporter innan hon började med orientering.
– Boxholms orienteringsklubb var på besök i skolan och berättade att man kunde få prova på att träna orientering. Jag gick dit och testade och sedan blev jag fast. Löpningen var min styrka i början. Det tog några år innan polletten trillade ned när det gäller kartläsningen.
– När jag var i tolvårsåldern vann jag en etapp på O-ringen. Det var då jag kände att jag kunde vara med och fightas med de bästa. Men det var mycket blandade resultat i början.
– Mina föräldrar följde med på träningar och tävlingar och de började också med orientering. Det som är bra med orientering är att alla kan hålla på med det.
Sanna Fasth som junior i Boxholms OK-dress 2009.
Förra året bytte Sanna klubb, från Eksjö SOK till IFK Göteborg. Ett naturligt steg eftersom hon bor och studerar i Göteborg, men även för att utvecklas som orienterare.
– Det blir ett lyft att kunna träna med grymma träningskompisar i vardagen. Även flera internationella löpare tränar här.
På grund av pandemin har tävlingar ställts in och det är oklart hur tävlingssäsongen kommer se ut 2021.
– Eftersom jag är skadad är jag en av få som är nöjd med att tävlingarna ställts in. Jag kan ta det lugnt och komma tillbaka i min egen takt.
Sanna Fasth med segerbukett. "Under SM var det ingen prisceremoni, så jag har inte fått någon guldmedalj."
Trots skadan har Sanna satt upp ett mål för 2021.
– Jag har en dröm att få sätta på mig landslagsdressen som senior. Världscupen arrangeras i Idre i augusti och det vore häftigt att få springa med landslaget på hemmaplan.
Det går inte att prata orientering utan att nämna Tove Alexandersson.
– Tove är nästan omänsklig. Det är inspirerande att ha med henne på träningar och tävlingar. Jag hoppas att jag kan komma upp till hennes nivå i framtiden. Hela världseliten ser upp till henne och det gör att fler tar större kliv och flyttar gränser.