Endera dagen fyller han 65 men han ser mer ut som en 55-åring.
– Peppar, peppar, i stort sett har jag inte gått på några större smällar men hörseln är lite nedsatt, säger Bertil när vi träffar honom i den mörkgröna rastvagnen eller skogskojan.
I Månhult i Malexanders periferi möter vi Bertil och hans två närmaste arbetskamrater på Boxholms skogar AB, bröderna Anders och Per Sandberg.
– Jag sa redan i skolan att jag skulle bli skogsarbetare. Pappa jobbade i Metallverken hemma i Finspång och var lite sur på mig att jag skulle jobba i skogen, berättar Bertil som kallas för "Berra".
Som 21-åring kom han till Boxholm som utbildat skogshuggare och han hade också hunnit jobba i näringen.
Boxholm drog i mer än ett avseende. Jobb fanns, flickvännen Barbro bodde i Boxholm och skidklubben var stark med bland annat Bengt "Månen Karlsson som en av åkarna.
Bertil fortsatte att röra på sig efter avslutad skidkarriär. Han springer (lufsar, säger han själv) alltjämt två–tre gånger i veckan och styrketränar mage och rygg hemma med ett redskap som inte går att köpa på annat än loppis längre.
– Jag har haft ett tufft jobb och jag har haft turen att kunna hålla på till 65. Det var tyngre förr med manuell huggning, nu har det i många år varit mest röjning och plantering och det är skonsammare för kroppen. Min befattning heter idag skogsvårdare.
När Bertil Jonsson började i Boxholm fanns det över 100 skogsarbetare anställda.
– I dag är vi sju och nu när jag går hem blir det sex och den yngste är 53 år och det tas inte in några nya. All avverkning, både gallring och slutavverkning, utförs av olika entreprenörer och det mesta av både planteringen och röjningen är också utlagt.
Bertil konstaterar att vid framför allt stormar har det visat sig vara värdefullt för arbetsgivaren att ha en del eget folk som snabbt kunnat göra manuella insatser.
Boxholms AB.s skogsavdelning, vid anställningens början, och Boxholms skogar AB, vid dess slut, är i grunden samma företag.
– Det har varit bra ägare hela tiden, Iggesund, Skanska och Gustaf Douglas. Lite oroligt har det blivit vid ägarbytena. Om Holmen blivit ägare efter Skanska hade inte något eget skogsarbetarfolk behållits och skogskontoret i Boxholm hade knappast funnits kvar heller.
Vad tyckerr du om att plantera, jag har bilden från min egen ungdom att det var ett hemskt tråkigt jobb?
– Jo, men det var det förr med barrotsplantering. Det är annorlunda idag. Du går upprätt med två korgar vid sidorna och stoppar ner plantorna i rör. Jag tycker det är skönt att plantera, det är tyst i skogen, du slipper maskiner.
Det var mycket diskussioner när ackordet togs bort på 1990-talet.
Bertil minns att han sa till sin dåvarande chef Ingemar Thorstensson att han var beredd att gå ner en tusenlapp i lön och det ångrar han inte.
– När maskinerna kom in i skogen och det blev andra arbetsuppgifter blev prissättningen väldigt svår. Arbetsledarna var också trötta på det.
Skogsbolaget hade egen skördare ett tag, har du aldrig varit intresserad av att köra?
– Jag hade erbjudandet. Det var ett svårt beslut men jag tackade nej. Jag såg det som att det skulle bli för mycket ensamarbete med bara en radio som sällskap. Det sociala med arbetskamrater är väldigt viktigt för mig. Och har man som jag varit igång med kroppen hela tiden tror jag det är svårt att sätta sig i en skördare.