När Ali Rezai var fem år attackerade talibanerna området där hans familj bodde och där han hade växt upp. Familjen är hazarer, en folkgrupp som genom historien blivit utsatta för förföljelse och diskriminering, och det fanns ingen möjlighet att bo kvar.
– Vi fick fly till Iran och lämnade allt vi hade kvar i Afghanistan. Tiden i Iran blev svår eftersom afghaner blir behandlade som djur där.
Ali var tio år när han började jobba på byggen för att tjäna ihop pengar till familjen.
– Jag blandade cement och gjorde lite allt möjligt.
Vid flera tillfällen tog polisen Ali och hotet att bli skickad tillbaka till Afghanistan fanns alltid närvarande. När han var 16 år bestämde familjen att Ali skulle försöka fly till Europa. Mamman tog ett lån för att kunna betala flykten.
– Jag åkte först till Teheran tillsammans med några vänner. Vi fick kontakt med smugglare som skulle ordna med flykten.
Ali skjutsades med en bil till den turkiska gränsen där han fick bo i en källare tillsammans med andra flyktingar.
– Jag var gömd i tre veckor, helt i händerna på smugglarna. De hotade oss och vi fick knappt något att äta eller dricka.
En kväll kom två stora skåpbilar och hämtade upp Ali och de andra som var gömda i källaren.
– Vi var 50 personer inklämda i en skåpbil. Vi satt på varandra. När vi blev utsläppta befann vi oss vid ett stort berg.
Klockan var sex på kvällen och Ali var livrädd.
– Smugglarna berättade att om polisen hittade oss hade de rätt att skjuta oss. Vi sprang över bergen i 24 timmar utan paus.
På andra sidan gränsen mötte två skåpbilar upp och färden gick vidare till Istanbul. Där fick Ali spendera några veckor i ytterligare en källare, innan han kördes till en strand vid turkiska kusten.
– De satte mig med 50 andra personer i en liten gummibåt. Båten sjönk och jag misslyckades att komma över till Grekland. Polisen kom och körde mig tillbaka till Istanbul.
Några veckor senare lyckades Ali komma med en båt till Grekland.
– Även den här gången var det en liten gummibåt med massor med människor i. Vågorna gick höga och flera gånger var det nära att båten skulle sjunka.
Efter en tid i Grekland, via en dramatisk flykt till Italien, lyckades han ta sig till Sverige.
Idag är Ali 22 år. Han är klar undersköterska och jobbar i poolen i Boxholms kommun. Han arbetar både i hemtjänsten och på ett äldreboende.
– Eftersom jag bor själv tycker jag att det är kul att träffa människor på jobbet. De äldre är tacksamma och jag får mycket tillbaka från dem.
Även om Ali trivs tänker han studera vidare och målet är att bli tandläkare.
– Det är min barndomsdröm. Det hade inte varit möjligt i Iran, men här går det. Kommer du hit som flykting börjar du på noll. Det betyder att du måste kämpa fem gånger mer än andra för att lyckas. I Sverige finns en trygghet i att kämpar man så leder det någonstans.
Den tredje mars gick en ung man från Afghanistan till attack mot sju personer i Vetlanda. En händelse som inte gått Ali obemärkt förbi.
– En sådan nyhet sprider sig snabbt på Facebook och i media. Det som hände är inte bra för oss afghaner. Jag tänker att alla kommer att titta på mig nu för att jag också är från Afghanistan.
Alis mamma och tre syskon bor kvar i Iran. Hans pappa har blivit mördad av talibanerna och det har gjort att Ali har fått ett större ansvar.
– Jag tänker ofta på min familj, det är ju bara jag som försörjer dem.