Hedvig beskriver Akleja som modig men försiktig och känslig. "Hon är lite bitsk, och så älskar hon mat och att hoppa".
12-åriga Hedvig Ekeblad lägger vant på ett täcke på ponnyn Akleja. Men det är inte vilket täcke som helst – det är ett guldtäcke. Duon som står här i stallet på gården utanför Boxholm är nämligen nyblivna svenska mästare i hoppning.
– Jag kan fortfarande knappt tro att det är sant, säger Hedvig när hon tänker tillbaka på dagen då hon och Akleja hoppade sig till guldmedaljen.
Hedvig har ridit hela sitt liv, och började egentligen resan i sadeln redan när hon låg i mamma Vania Ekeblads mage. Att det skulle bli hästar som blev hennes största intresse var därför inte särskilt förvånande.
– Först tyckte jag att det var roligast att pussa på ponnysarna och pyssla med dem. Sedan när jag började hoppa tyckte jag att det var väldigt kul.
Akleja glänser i sitt mästerskapstäcke.
Idag har Hedvig två B-ponnyer i stallet: Akleja och Henry Sea Bird. Hon har även gradvis börjat ta över storasyster Lovisa Ekeblads C-ponny, Knockhansvalley Harley, även om det är storasystern som fortsätter tävla ponnyn året ut. Dagens fyrbenta huvudperson är dock Akleja, även kallad Lejonet.
– Vi köpte henne för tre år sedan av en uppfödare i Väderstad som heter Leif Cervin. När vi åkte dit stod hon i en hage och såg inte så mycket ut för världen. Mamma frågade om jag ville ha henne, och jag sa ja.
Planen framöver är att rida inomhus-SM till hösten och sedan försöka kvala till Borås Grand Prix. "Någon gång hade det varit roligt att rida Baltic Cup också", säger Hedvig.
Leif hade länge velat att familjen Ekeblad skulle köpa Akleja, då han såg stor potential i hästen. Till slut kände familjen att de ville prova och se vad det skulle bli av den bruna lilla ponnyn, så de slog till. Mamma Vania berättar att de litade på Leifs öga för bra hästar.
– Och han visste verkligen vad han pratade om. Hoppningen är outstanding i den här ponnyn, säger hon.
Akleja kallas för "Lejonet" eftersom hon har en så fluffig man och pannlugg.
Inför SM tränade ekipaget på att hoppa stort vatten, något som gick bra även under själva tävlingen.
Akleja var inriden när hon kom till familjen Ekeblad, men då det hade blivit ett långt glapp valde de att börja om från början med ponnyn. Det nya inridningsarbetet skötte Hedvig själv. Sedan gjorde storasyster Lovisa unghästjobbet, och startade ponnyns tävlingskarriär.
– Jag kvalade henne till ungponny-SM. Hon tog guld som 6-åring och brons som 7-åring. Sedan gjorde jag debuten i medelsvår, säger Lovisa, som står i stallet och pysslar med en av sina ponnyer.
– Det är en häst som är hela familjens på ett sätt. Det är en teamarbetad häst, säger mamma Vania.
Familjen såg tidigt stor potential i Akleja.
Uppfödaren Leif Cervin visar ett stort engagemang när det kommer till döttrarnas framgångar, och följer allt med spänning. "Han ringer alltid i stort sett direkt när barnen går i mål och är nyfiken på hur det har gått. Han är väldigt engagerad fortfarande, det är kul", säger mamma Vania.
När kände ni att det här var en riktigt bra ponny?
– Någon gång när hon hoppade på banan. Hon hoppade något lite högre språng och då tänkte vi "wow", minns Hedvig.
– Och sedan när hon vann ungponny som 6-åring, då tänkte vi att jäklar vad bra hon är, fyller Vania i.
När Hedvig red in på banan första dagen på SM var hon nervös, men allt gick enligt plan. "Det blev något stort läge, men Akleja fixade det".
Hedvigs andra B-ponny heter Henry Sea Bird. De tävlar också på medelsvår nivå, men nu är planen att hon ska säljas för att göra plats för större ponnyer i stallet.
I juni debuterade Hedvig medelsvår tillsammans med Akleja, och allt kändes så enkelt. Mycket snabbare än vad man först trott satte de sina kval. Nu var de redo för ponnyns första vanliga och Hedvigs allra första svenska mästerskap.
– Då var det bara att börja förbereda sig. Vi gjorde några sista genrep och förberedelser med min tränare Julia Johansson. Hon betyder jättemycket för oss.
Både Hedvig och storasystern Lovisa tränar för Julia Johansson, en tränare som betytt mycket för tjejernas utveckling. "Tjejerna har fått rida lite som vuxna tidigt, tack vare Julia. De har fått göra mogna val att inte alltid rida de snabbaste omhoppningarna ibland, utan tänka efter och göra skolrundor för hästarna", säger mamma Vania.
Under mästerskapet i Henriksdal nere i Skåne lyckades Hedvig hålla huvudet kallt, och satte först två felfria ritter. I finalens föll en bom för ekipaget, och det blev då omhoppning om guldet.
– När jag gick in i omhoppningen gick jag in i en bubbla. Först när jag gick i mål tog det en stund innan tiden kom upp på skärmen och jag förstod att vi hade vunnit. Då började jag gråta.
"När jag hade noll fel till finalen kändes det lite extra nervöst". Efter guldet blev hon gratulerad av vänner och familj. "Alla var jättesnälla. Det var jätteroligt".