Jag är kvackmagad, det ska jag börja med att erkänna. Hittar jag ett hårstrå i maten på en restaurang så är det färdigätet. Eller om ett glas luktar unket på grund av att det torkat för sakta i diskmaskinen. Det vänder sig i magen och det är inget jag kan göra något åt hur gärna jag än vill.
Därför förundras och fascineras jag över hur allt som kommer ut ur ens egna barn är så fullständigt satt utanför all rim och reson när det kommer till reaktioner från oss föräldrar.
”Det känns som om det kommer kjäks mamma!” Absolut, jag är beredd, hittar jag inget annat att fånga upp det i så sträcker jag utan en sekunds tveksamhet fram händerna.
”Häj mamma!”, säger minstingen vid matbordet när han gjort ett ordentligt fynd i näsan. Möjligen säger jag något om att det inte är nödvändigt att förmedla sådana skatter just när vi äter, men för övrigt finns inga förbehåll – mamma ordnar!
Nu är mina barn i tappa tänderna-åldern. Den yngsta av sönerna vill gärna vara lika stor som sin bror och väntade därför länge på att tappa sin första tand. Han vickade och vickade... och så plötsligt, en tidig lördagsmorgon i samband med att han åt en banan, for den bort. Och försvann! Ja, ni anar ju vad som hände... tanden följde med banantuggan ner i magen och tårarna visste inga gränser.
Det spelade ingen roll hur mycket vi försäkrade att tandfen skulle komma ändå, att vi kunde skriva brev och förklara och att allt skulle lösa sig. Han var otröstlig.
Men alla vet ju att det som kommer in och som kroppen inte hittar någon nytta för, också kommer ut till slut. Ingen större skada skedd alltså.
Mamma och pappa ska hitta tanden, lilla gubben, var så säker.
Fram med pottan. Därefter fattade vi posto på farstutrappen, rustade med en bit rejäl kartong och en stadig smörkniv. Olyckligt nog hade 5-åringen ätit något med solroskärnor på dagis, vilket är försvinnande likt en liten mjölktand i underkäken. Alltså satt vi där på huk på trappen, i kvällsmörkret, och sa inte mycket mer åt varandra än ”nix den gick av, det är ingen tand. Fortsätt!
Nu vet vi att det tar närmare två dygn för en bissing att ta sig igenom systemet och ut igen. Första kvällen var resultatlös alltså, men andra kvällen gav bingo och lyckan visste inga gränser. En lapp författades mödosamt till tandfen med en önskan om att få behålla tanden – och tiokronan – när hon sett den.
Nästa tand tappades i fjällen nyligen. Den var så lös att 5-åringen bara vågade prata genom att väsa fram orden av rädsla för att förlora sin skatt i snön i skidbacken. Alltså var allt frid och fröjd till kvällen när han fick smaka en chokladbit som inte var god. Han spottade ut den i sophinken och därmed var tanden borta.
Torka tårarna gubben, det här löser vi! Ut med gammal köttfärssås, bananskal och annat smått och gott som hör en slaskhink till och efter noggrann genomgång dök den upp. Den pyttelilla vita gadden.
Ännu en triumf i vardagen för en mamma som annars har svårt att ta i en disktrasa utan handskar. Visst är det märkligt? Och underbart!
anna.linden@ostgotamedia.se