Min man har norrländska rötter och tidigt varje vår planerar han årets tripp till Västerbotten. Det är närmare 110 mil, enkel väg, och med två småbarn gör sig inte resan av sig själv.
I år hittade vi dock en bra lösning. Vid 3-hugget på natten bar vi ut två sovande killar och bäddade om dem i barnstolarna. Själv svalde jag en åksjuketablett och sa god natt. Jag och småkottarna vaknade i Sundsvall, efter 60 mil. Mer än halva resan avklarad. Tre utsövda resenärer och en chaufför som fått jobba ostörd vid ratten. Perfekt!
Tre mil norr om Skellefteå ligger resans mål. Närmare bestämt på Halsön, utanför Byske. Farfar väntar med båten vid bryggan och vi packar den så full att vi nästan tar in vatten. Tio minuter rakt ut i Bottenviken är vi framme.
Det är en idyll. Små röda hus med vita knutar som ligger bara en lång meter från strandkanten. Här lägger man ifrån sig klockan i samma stund som man kliver ur båten. ”Vi äter när vi är hungriga och sover när vi är trötta”, säger svärmor och så är det med den saken.
I den här idyllen samsades vi i somras, sex vuxna och fyra barn. Det låter inte mycket, men med en toalett och väldigt få antal kvadratmeter till och med om man slår ihop de tre stugorna så gäller det att man känner varandra väl, så att säga. Köket är så litet att svärmor frankt deklarerar att ”den som inte tar sig an disken initialt behöver inte göra sig besvär med att tränga sig in alls”.
Vardagsrummet hade tillfälligt gjorts om till sovrum och den som ville se på tv på kvällen fick helt enkelt krypa upp i farfars säng. Farmor hade flytt fältet och gjort sig ett eget kryp in i förrådet där hon samsades med tvättlinan, gummistövlar, fiskespön och ett högljutt kylskåp.
Min familj hade plats i uthuset. Där tryckte vi in oss, fyra personer på fem kvadratmeter. Mysigt, absolut, men en 4-åring tar en del plats när han lägger sig på tvären med armar och ben rakt ut.
”Öppna inte dörren utan att säga till, för då åker resväskorna ut på farstutrappan”, väste jag ilsket åt maken.
Ja, visst var det trångt och visst höll man på att bli galen ibland. När 6-åringen skulle ha en pixi-bok som låg i botten på den väska som stod längst in under sängen till exempel...
Men ändå. Det är den ultimata avkopplingen att tillbringa sommardagar på en ö. Inga förrädiska butiker som pockar på uppmärksamhet, knappt någon annan klädkod än mjukisbrallor, opålitlig datauppkoppling som gör att till och med barnen tappar intresset för surfplattan till slut.
Kort sagt, det ger ett lugn som räcker långt in i höstmörkret. Det behövs!