Jag hade tur – när maken och jag skulle bli till ett så hade vi liknande stil. Under åren har vi bytt ut möbler, speciellt efter att barnen blivit äldre, men stilen har hållit sig ganska lik. Fläckiga soffor har bytts mot nya. Både jag och maken älskar gammalt arvegods. Det är rent affektionsvärde i sakerna. Inget som är värt några pengar men väldigt värdefullt för oss då de är fyllda med minnen. Vi vet inte historien bakom allt, men vi vet vem som har ägt det, och då får man fantisera lite.
En del av våra saker som är handgjorda av släktingar talar om tider som har varit. I vår stuga har vi ett skrivbord gjort av makens farfar. Flinka händer som gjorde gediget hantverk som hållit i många år. Sånt är värt mer än pengar.
Tänk dig en gammal bok som är sliten, välläst och om man har tur skriven i av en för länge sedan bortgången familjemedlem. Den boken kan säga mer än vad många anar om man tar sig tiden att titta i den.
Vi har en särskild hylla för våra gamla böcker. Min make har gjort den av en planka från en förfallen lada som tillhörde hans släkt. Ladan byggdes på 1890-talet uppe i Långsjöby där vi har vår sommarstuga. Hyllan gör sig mycket värdig och bär upp de fina äldre böckerna perfekt. Minnen som bär minnen.
Ett rum med gamla möbler ger i alla fall vårt hem en själ som inte nya möbler kan ge på samma sätt. Jag har ett skåp som påminner mig om somrarna då vi besökte en familjemedlem i hans lilla föräldrahem i Sanda, Strängnäs. Skåpet stod i kammaren och på den stod det alltid en karamellskål med godis som vi fick. Det skåpet är mig väldigt kärt och har en fin plats i sovrummet. Jag brukar klappa om det ibland som tack för att jag får ha det i min ägo. Man ska ta vara på det gamla, för det går inte att få igen om man gör sig av med dem.
Jag har även en gammal kastrull som är både vinn och lagad som min farmor hade när hon kokade världens godaste äggröra. Andra skulle säkerligen kastade den direkt. För mig är den fylld med minnen av hur gott det var men också av min älskade, saknade farmor.
Minns när jag var på Malmens återvinning för några år sedan. Ett yngre par var där med en släpvagn fylld med fina gamla, troligtvis ärvda saker. Porslinet var omsorgsfullt insvept i papper av någon som säkert tyckte det var fint. Paret tog bort pappret och kastade allt i en container. Jag ångrade på hemvägen att jag inget sa. Det finns ju ställen där man kan skänka vidare till välgörenhet om man nu inte vill ha sakerna själv. Varför ta emot arvet när man ändå bara ska kasta det?
Vi vårdar våra saker ömt och lär våra barn att göra detsamma. Förhoppningsvis blir de glada för arvet då vi en dag inte finns mer. För att underlätta för dem så har vi antecknat information om var sakerna kommer ifrån och vem som ägt dem. Var sak får mervärde om man vet var det hört hemma.