Från frysgrader, is på sjön och små lila toppar av krokus i snötäcket som enda tecken på en annalkande vår, till 20-gradig sommarvärme på ingen tid alls. Jag känner mig stressad och inte alls så där härligt vårrusig och sugen på att gå ut i trädgården som man förväntas vara just nu, med håret i knut, blommiga gummistövlar och förkläde med fickor för sekatören och fröpåsarna.
Överallt står att läsa vad som ska klippas och sås och påtas med, precis nu. Men för stunden är mina helger ett under av planering – vi pratar minutoperativ planering – av kalas, matlagning, nya hyllor-skruvande, tapetval, sortering, tvätt, disk, handling, mat igen, golvläggning, målning, dammsugning och läxläsning. Och mitt i allt vill barnen ta hem kompisar förstås.
Det går bra, svarar jag. Skulle det verka mycket konstigt om vi ber dem ha hjälm och skor med tåhätta för att undvika skador i vårt upp och nedvända hus?
Den som vill ta sig från övre plan och ner till lekrummet på undre plan bör trippa i sidled på tå, med högt lyfta armar. Då går det bra. Den som till äventyrs behöver ta sig genom det jag kallar för pysselrummet och in till en större garderob där vi förvarar resväskor och träningskläder gör bäst i att fråga mig. Jag har stakat ut en fungerande stig mellan ljuslyktor, vaser, krukor, lecakulor och gamla tavlor som funkar så länge man inte har för mycket att bära. I morse fastnade jag med morgonrocksärmen i en stor kandelaber. Den fick slag-sida och står nu lutad mot en rulle vaxduk och en låda påskpyssel. Ja ni hör. Det här stressar mig. För jag är i grund och botten en strukturerad person som trivs bäst i ordning och reda.
Nu är det dags att klippa lavendeln om du vill ha vackra täta plantor till sommaren, läste jag i går. Mhm. Det kan ske mellan 16.45 och 17.20 på söndag kanske. Nu är det dessutom hög tid att peta ner potatis i jorden om det ska bli något till midsommar. Sallad kunde man ha börjat med för länge sedan. För att inte tala om alla fröer som ska förkultiveras i små burkar inomhus redan i februari. Inget av det där har hänt hemma hos mig, trots planer och god vilja. Jag köpte hem en kartong gula ärtor för en månad sedan. Såg ärtskotten gro framför mig och hur trevligt det skulle bli att stoltsera med dem på toppen av goda sallader på middagsbordet. ”Joodå, vi har odlat själva här i köket minsann”. Pyttsan, det finns inte ett ärtskott så långt ögat når.
Ärtambitionerna kan jag bemästra. Men att mitt nya fina växthus pockar på uppmärksamhet, det är svårare att förhålla sig cool till. Det är dags att ta beslut. Tomater? Gurka? Citroner? Viljan och drömmarna är stora och vackra. Tiden och energin ett helt annat kapitel. Vad göra? Hur välja?
Oliver ska man väl ha? Och smultron till barnen. Pelargonen doftar gott, men gillar de värmen? Chili så klart! Och gröna vindruvor. Eller kanske blå...? Jag tror faktiskt att jag blir galen snart. Är det meningen att våren ska bestå av en massa val och måsten som känns överhängande redan innan säsongen riktigt har börjat?