Jag fick nog en ovanligt stor dos av den där genen från förfäderna på jägar- och samlartiden. I mitt fall handlar det om att samla. Böcker. Saker som är bra-att-ha. Vackert porslin. Och så här års: frukt och bär.
Jag har i sommar ytterligare fyllt på det redan sprängfyllda förrådet med svart vinbärsmarmelad, krusbärssylt och klarbärssylt. Men vad kan man annat göra? I mina gener sitter det alltför djupt att man inte ska låta något gå till spillo, som går att äta.
Jag blundar varje gång jag går förbi de röda vinbärsbuskarna, som fortfarande har klasar av röda juveler på tunga grenar. Och som tur är, eller hur man ska uttrycka det, kom det en köldknäpp i våras precis när äppleträden blommade.
Vårt fritidsparadis ligger i det som ibland kallas ”körsbärsriket” på gränsen mellan Östergötland och Småland. Vår trädgård har i sommar verkligen gjort skäl för namnet.
Vi har frestats av makalösa ljusa bigarråer av en storlek som skulle duga i ett torgstånd och mängder av både svarta och röda sötkörsbär. Klarbär till sylt har funnits på några småträd. Flera av de större klarbärsträden har strukit med i stormar senaste vintrarna, så på den fronten är det lite magert. Men av de söta bären har vi ätit så att magen stått i fyra hörn, som min syster brukar säga. Barn på besök har förmanats att inte plocka för mycket, men de har ändå smugit i sig jag vet inte hur många liter. Alla har överlevt, utan magknipsgnissel, måste tilläggas.
Det märkligaste är att inte trastarna anfallit överdådet. Men de sitter kanske i skogen och har ont i magen där, eftersom det finns ännu fler vilda träd än odlade här i trakterna. Så nu faller de sista körsbären från höga grenar när det blåser. Plopp, plopp, plopp. Och jag försöker låta bli att trampa på dem, så att grävlingen kan få sitt nattliga skrovmål.
Min stenåldersgen fick sig förresten en ordentlig knäck härom året, när vi var på sydlig semester och skulle ta hand om ett träd med kakifrukter, du vet de där rödorange geléiga söta som finns i affären på hösten. I storlek mellan plommon och nektariner, ungefär. Här hemma köper man dem i trepack för sådär arton kronor. På den sydliga breddgraden blev vi tvungna att rensa trädet på frukt innan vi åkte därifrån, annars skulle det blivit ett getingkalas utan dess like.
Sagt och gjort: vi åt och åt och åt, provade att frysa in frukter för att göra sorbet och vi kokade marmelad. Till sist sprutade det kakifrukter ur öronen, kändes det som.
Då kom sekatören fram, plus tjocka sopsäckar. Varje natt dråsade det ned frukt, så vi fick skura terrassen från klet varje morgon. Och vi släpade sopsäckar till tunnan. Det blev väl ett tiotal tunga säckar totalt, hur många kilo det var törs jag inte ens tänka på.
Och väl hemma, grämer sig mitt snåla stenåldersjag fortfarande varje gång jag passerar fruktdisken i affären. Arton kronor, för TRE stycken!?