Kisa är som allra vackrast under vår och sommar, tycker jag. Minns alla somrar vi ungar cyklade och badade både i Badsten, men även till Pinnarp trots att det ligger en bit bort. På den tiden gnällde man inte över att man inte fick skjuts överallt utan slängde sig på cykeln och for iväg.
På vintern bodde många av Kisas ungar i 12-mannabacken. Tänk vilken ynnest att få ha en sån fin skidbacke på dessa breddgrader. I dag skulle jag nog inte våga mig på att åka.
Jag är uppväxt i Bäckområdet och hade förmånen att bo på en gata och i ett område som var fullt av barn i alla åldrar. När jag skulle börja fyran, år 1979, byggde de mellanstadiet på Bäckskolan. Innan bygget började var där en åker och jag har sparat en liten sko jag gjorde av leran som fanns där, den är nu cirka 36 år gammal.
En liten bit bort från Bäck fanns ett stenparti som vi kallade för ”Klippiga bergen”. Att våga hoppa mellan två block gav pirr i magen. När jag nu åker förbi ser inte stenarna värst farliga eller höga ut.
I Kisa finns många fina hus och flera av dem har sin egen spännande historia. I alla år har jag fått höra att det spökar i ett av husen på väg in i Kisa. Om det är sant eller inte vet jag inte för jag skulle aldrig våga gå in där.
Det fanns också ett hus där man knappt vågade sig förbi om det börjat mörkna. Vägen förbi var en genväg och man tjänade några minuter på att gå där. Där bodde en gammal dam, hon kallades för ”Duvkäringa,” som sades jaga barn med sopkvasten om man vågade sig förbi. Kan nämna att jag nog bara såg henne ute någon gång dagtid men aldrig i mörkret. Fast rädd var jag, benen gick som trumpinnar förbi huset. När jag blev äldre var det som vilket hus som helst.
Ett hus som jag gillade finns fortfarande kvar. Det kallas Zedeborskahuset. Där var en läkarmottagning för länge sedan, en underbar läkare vid namn Maria Zedeborska. Jag minns ännu hur det såg ut där och hur det luktade. Jag minns också med värme gamla biblioteket. Lukten, trappen ner till barnböckerna och sättet de stämplade böckerna på vid utlåning. Härligt att tillbringa flera timmar där.
Mellan Sparbanken och kyrkogården finns en mur med en stig ovanpå. Den kallade vi för Indianstigen och var man lite tuffare gick man även den lite farligare vägen ner. Den har jag visat mina barn och på så sätt fört Indianstigen vidare.
Det finns massor av ställen med minnen i Kisa som är värda att berättas. Deras tid kommer.