Solen skiner, i det lilla växthuset mot ladugårdsväggen är det redan 10 grader varmt. Snart går det att ta med en kopp kaffe hit och vända näsan mot ljuset, härligt!
I det stora körsbärsträdet sitter ett par domherrar och pratar med mjuka röster. Jag njuter av lugnet i vårt helgparadis. Nyligen var jag ett par dagar i Stockholm och noterade vid varje utevistelse det starka bruset av omgivande trafik. Den breda infartsledens obrutna ljudmatta bildade bakgrund vid hundpromenaderna, stora byggen mullrade av aktivitet, lastbilar och maskiner dånade. Luften var fylld av damm och buller.
Även i Linköping finns stadens ljudkuliss där hela tiden, om än inte i samma utsträckning. Eller också är det så vardagsvant. Men jag tycker nog ändå att ljudnivån har höjts på senare år, i takt med att byggkranar och grävmaskiner intagit allt fler kvarter.
Här vid grusvägens slut finns inget sådant. Om jag inte matade fåglarna skulle de inte ens komma ut ur skogen och då skulle det verkligen vara tyst. För mig blir återhämtningen från vardagshetsen, omgiven bara av naturens lugna ljud, allt mer värdefull.
Här har inte vardagens ljud förändrats på de drygt hundra år som gått sedan våra företrädare levde hela sina liv här. Ett litet småbruk, där de båda sönerna Eldor och Gunnar allt eftersom tiden gick tog över sina föräldrars tillvaro med en häst och ett par kor, fiske i sjön och arbete i skogen. När vi kom hit som nya ägare fanns på deras loge inte en enda motorsåg, men väl en hel vägg med väl brukade timmersågar, hängande på en lång hemsnidad knoppbräda. Vi har sparat nästan allt av deras kvarlämnade ting, som en påminnelse om livet långt från stress och konsumtionshets. Skomakarverktygen, diplomen för förtjänstfull betodling, kornas namnskyltar – Stjärna, Lena och Fina. Här vill vi påminnas om hållbarhet och varsamhet om resurserna. Det känns naturligt på en plats där bara enstaka rådjur skäller i skymningen, som det alltid varit.
Ett fåtal av brödernas sparade bra-att-ha-saker har vi dock gjort oss av med: En tre decimeter hög hårdpackad stapel av noga utplattade folieark från kaffepaket. De låg på vinden och vi kunde för allt i världen inte räkna ut vad de skulle vara bra till.
Ett litet sittbadkar i snickarverkstaden. Vi insåg att det aldrig skulle komma till nytta igen. Men den lilla runda kaminen som bröderna använde för att värma badvattnet är numera renoverad och står i vårt sovrum.
En stor kaffeburk fylld av krökt spik. Det ska erkännas att vi sorterade ut de handsmidda spikarna innan de andra slängdes, men sedan. Nä, där gick gränsen för återbruk.
Men tystnaden har vi sparat. Den bor fortfarande där tillsammans med minnena från en annan tid.