Hela skolan tågade till kyrkan där det sjöngs och delades ut stipendier, blommor och avskedspresenter. Det var alltid vackert väder, som jag minns det. Och när det hela var över styrde vi och hela gatans radhusinvånare kosan mot grannen Eva där vi på den soliga baksidan serverades kakor, bullar, tårta, saft och kaffe. Sen var det sommarlov.
För ett år sedan slutade den nu 8-årige sonen förskoleklass. Första riktiga skolavslutningen. Fast jag tänkte inte på det riktigt på det sättet eftersom det ju faktiskt inte handlade om första klass. Men självklart aviserade jag senare ankomst till jobbet för att vara med på skolgården och i klassrummet när det delades ut blommor och avskedspresenter. En timme senare tänkte jag pussa sonen adjö och åka till redaktionen när jag förskräckt insåg att jag inte tänkt på samma sätt som andra föräldrar på den lilla skolan.
Barn efter barn droppade av från skolgården tillsammans med sina föräldrar och nervöst frågade jag personalen hur många barn som skulle vara på fritids denna torsdag. Två blev svaret. Din son och en till – vars mamma också skulle vidare till jobbet.
Då mindes jag att min mamma alltid varit ledig på skolavslutningsdagen och vilken härlig dag det varit. Och i den stunden insåg jag att jag ska göra allt jag kan för att få semester de kommande skolavslutningarna fram till de båda sönernas studentexamen. Så chefen, härmed lägger jag in en stående semesteransökan.
Sonen blev förstås ledsen när han insåg att han skulle bli ensam kvar med ett äldre barn som han inte kände särskilt väl. Det slutade med att han fick följa med en kompis hem och därmed var han nöjd. Det gjorde att jag fick ännu mer dåligt samvete för barnet som skulle vara ensamt kvar. Å andra sidan fick han personalens totala uppmärksamhet den dagen. Det är något jag brukar jag trösta mig med när jag får dåligt samvete över att barnen är sist kvar på förskola och fritids.