Närhet och värme, det är så vi tar oss genom mörkret, skrev jag i min krönika för en månad sedan. Sagt och gjort: vi fortsätter med traditionen att bjuda på glöggmingel hemma.
Under lördagen är det dags igen. Arrangör är Intresseföreningen mot Köld och Mörker, en högst informell liten ”klubb” som vi bildade hösten 1983. Åtminstone tror vi att det var det året, när vi bodde i lägenhet på S:t Larsgatan. Oavsett årtal var det länge sedan. Redan då avskydde både jag och min älskade isande vinterkyla och det har inte blivit bättre med åren. Men att samla vänner och bekanta en kväll kunde – och kan fortfarande – hjälpa till att hålla mörkret stången.
Nu ville vi ha en lite officiell stämpel på vår anspråkslösa inbjudan, därför föreningen. Gäster har kommit och gått efter aktuellt umgänge, så det är väldigt roligt att titta i gästboken vilka som varit med och glöggat hos oss. Från 9 december 1989 läser jag: ”P+M var här och vänta på barn. Det skulle kommit i går män än har inte hänt nåt!”
Den pojke som valde att stanna kvar i magen den gången fyller 28 år vid det här laget. Roligt är att en annan gravidmage är anmäld till nu på lördag, vi hoppas att den vilar skönt ytterligare några dagar, den också.
Gästbok är på det hela taget en mycket trevlig tradition, särskilt bra för oss som tenderar att tappa taget om tidens gång. Jag bläddrar och minns med värme människor och händelser som passerat.
Det är kanske pest för den som står påklädd i hallen och vill gå hem, men inte får smita förrän namnet plitats in i den skinnklädda boken. Men för oss är det guld värt med varje signatur. Vi brukar läsa och skratta åt fyndiga kommentarer till frukost nästa morgon, det är härligt med vänner.
Se det som ett julklappstips från mig.
Jag inser att traditioner är mycket viktigt för mig. ”Same procedure as last year, Miss Sopie?” från den klassiska ”Grevinnan och betjänten”-sketchen gäller i mycket.
Så under lördagen blir det sedvanlig meny, mina vänner: hemgjord glögg med och utan alkohol, pajer, småvarmt och ost. Frukt och godis, förstås. Och sval öl och julmust när munnen har klibbat igen av alla skumtomtar och knäck. Så orkar vi prata och skratta några timmar till.
Precis så ska mörkret fördrivas.