Tänk en riktigt gammal ek som stått på samma plats i 400 år. Tänk att få höra den berätta vad som passerat under grenarna genom åren. Tänk att få chansen att föreställa sig hur damerna spatserade arm i arm i eleganta klänningar med nypudrade håruppsättningar på 1700-talet. Vad pratade de om? Blev de bestörta och dånade när Karl XII blev skjuten? Åkte luktsaltet fram? Eller var de trots allt mest intresserade av hur det nya muslintyget kändes mellan fingrarna? Tänk ändå så det måste ha viftats med solfjädrar när näste kung blev skjuten under maskeradbalen i slutet av samma århundrade.
Det var dramatiskt på den tiden. Liksom nu, på många sätt.
Kanske blev våld och vapen nästan vardagsmat för eken till slut. Den har överlevt två världskrig och väldigt mycket mer än så. Massutvandring och hungersnöd, men också ångmaskinen, järnvägarna, de första bilarna och på lite närmare håll – bygget av Göta kanal.
De stora historiehändelserna till trots skulle jag allra helst vilja höra eken berätta om de små bryderierna. Hur man avlade visiter hos varandra, hur man tillagade favoritmaten. Hur det kändes att åka båt för första gången ...
Det är de ståtliga, långsamväxande ekarna som ser så tålmodiga och nästan kloka ut, som brukar sätta igång drömmarna och fantasierna hos mig, men nu har som bekant en helt annan typ av föremål med många år på nacken dykt upp och satt griller i huvudet både hos mig och många av er.
Ni minns bilden på ”pyramiden” som Gerd Andersson i Tjällmo skickade in och som vi publicerade här på sidan för fem veckor sedan med frågan om någon kunde identifiera den. Tack för alla kloka svar och idéer!
Cissi funderar över om det kan vara ett serveringsfat för vindruvor. Ulla tror mer på ett paraplyställ. Inger gissar på serveringsställ för punsch. ”Tanken är att man häller rakt ovanifrån och så ska glasen fyllas efter hand”, skriver hon. Yvonne är van vid antika föremål och är säker på att det är ett äggställ för restauranger och rikemanshem vi har att göra med. Inga-Lill tror mer på en snapskarusell. Ja, förslagen är många och så gott som alla är rimliga.
Jag har varit i kontakt med redaktionen på tidningen Hem och Antik, men de kliar sig också i håret och svarar ”ja, det var verkligen en mystisk grej. Vi vet inte tyvärr”.
Jag har dessutom fått svar från Tova Sylvan som är intendent på Östergötlands länsmuseum. Hon säger att det troligen är en bordsdekoration som smyckas med kräftor, blommor eller något annat fint.
Helt säkra tycks vi inte bli. Inte förrän den dag ”pyramiden” väljer att nicka lite med översta rundeln och artigt säga, ”God dag, jag kom till i slutet av 1800-talet och har tjänstgjort vid många bjudningar i de finare salongerna. En gång höll jag små glas med snaps som serverades vid ett runt bord med fnissande damer. Jag minns att korsetten satt för hårt, att bahyttens band irriterade, att de nya klänningarna var så vackra och att någon var olyckligt kär i en man med hatt och ståtligt nymodernt skägg... Om ni vill lyssna ska jag berätta allt!”