Det rinner en liten bäck i ett hörn av vår trädgård. Det är avrinning från en våtmark bakom ladugården, så den sinar sällan om vädret är normalt. Efter långfredagens intensiva snöfall var det rejäl fart på vattnet när solen smälte drivorna.
Barnen som var påskgäster tillsammans med sina föräldrar hade en toppenhelg. Först snögubbar och snöbollskrig, sedan besök hos nyfödda lamm och till sist korvätning ute vid en solig vägg; den gångna påsken blev en snabbspolning av flera årstider.
Men bäst av allt: Esterbäcken, förstås.
Den är inte mycket till vattendrag egentligen, det går lätt att hoppa över. Men bäcken kvillrar och slingrar sig och är i ständig rörelse. Så fort det gick att vara ute var barnen och deras pappa vid bäcken. Vi hörde att det hände saker – snart porlade det högre än vanligt när de byggt en fördämning som avslutades med vattenfall. Härligt!
En rensning fick ännu högre fart på vattnet, när de gamla höstlöven räfsats upp. Och i takt med att det blev allt mer ordning längs det lilla vattendraget, hände det saker med barnen. De fick ropas in med jämna mellanrum – även pappan – för att byta våta vantar och få lite mat i magen. Sedan ville de ut igen.
De hittade en fin liten ödla som studerades på nära håll, de låg på mage på en träbro över vattnet för att se precis allt som for förbi, de testade fysikens lagar med olika sorters barriärer. Och det härligaste med timmarna vid bäcken var nog alla fantastiska lekar som avlöste varandra när syskonen från sin bro fiskade, lagade mat och slog tillbaka attacker från angripare nerifrån hagen. Favoritspelet "Clash of clans" i deras telefoner var chanslöst i konkurrensen mot att i verklighetens fantasier få kämpa ned härar på den lilla bron.
Mamman och pappan var lika glada över att se sina barn leka i timmar. Att vattnet och lugnet lockar fram kreativiteten råder det ingen tvekan om. Att bäcken bjuder på omedelbart svar när man undersöker fenomen; ja, en sten i bäckfåran tvingar faktiskt vattnet att ta nya vägar. Ingen tålamodsprövande väntan, utan svar direkt.
Man kan önska såväl små som stora barn en egen bäck att styra över och fantisera vid. Jag har själv dagdrömt om blommande krokus i drivor när jag planterat längs vattenrännan, men än så länge vinner ogräset över lökarna. Några få krokusar tar sig upp, men den besvikelsen glömmer man när gullvivorna intill sträcker på sig.
Att sitta tyst en stund och lyssna på den lilla bäcken är i alla fall den bästa upplevelsen, oavsett årstid.