Bersbo byggdes kring gruvan som på 1850- och 1860-talen var den som producerade mest koppar i hela Sverige, mer än Falu koppargruva. Samhället blomstrade och 1857 invigdes här Östergötlands första järnväg, Bersbo–Åtvidaberg.
Fortfarande ser man en del rester av Bersbos storhetstid. Storgruvans lave är stilfullt renoverad och nu finns planer på att renovera även den ganska fallfärdiga Adelswärdska laven. Nio av de ursprungligen 17 gruvarbetarbostäderna som Adelswärd lät bygga är bevarade och används mestadels som fritidshus.
Men i bostad nr 15 är det full aktivitet även så här års. Här bor Ylva Righard med sina söner Erik och Johan samt Eriks kompis Daniel.
Ylva hade i sitt jobb som veterinär ofta passerat gruvarbetarbostäderna och när en av dem blev till salu för tre år sedan fick hon ett infall och köpte den.
– Jag vet egentligen inte riktigt varför ... Men det fanns något med de gamla gruvarbetarbostäderna som lockade. Och bostaden i Björsäter kändes lite trång, jag ville ha plats att ta emot mina många syskon, berättar hon.
Det var nära att hela projektet gick i stöpet med en gång. När huset besiktigades hittades hussvamp och ruttna bjälkar – och köpet gick tillbaka. Men priset sänktes och det blev affär trots allt. Hussvampen gick att sanera och en omfattande renovering tog vid – en renovering som gått att följa på Ylvas blogg gruvarbetarbostaden.bloggplatsen.se. Här kan den renoveringsintresserade få massor av bra tips och Ylva bjuder frikostigt även på sina misstag.
– Jag hade ingen aning om vilket stort projekt det var. Men jag fattade heller inte hur bra det skulle kunna bli!
Ylva satte en deadline – äldste sonens studentfest 2013 skulle också bli invigningsfest. Det var bra att ha en deadline som morot och piska, men på slutet blev det väldigt mycket arbete.
– Jag sov kanske 4 timmar per dygn och vänner ryckte in och hjälpte till. Stänkmålningen orsakade en muskelinflammation som tog ett halvår att bli av med.
Byggmästare Bertil Ahlström blev ett bra stöd i renoveringen, liksom snickaren Markus Johansson. Tillsammans kom de fram till lösningar som passade det gamla huset från 1864.
Ylva Righard har genomgående valt gamla material som lumppapp på väggarna, linullsisolering, gardiner av hampa, linoljefärg och emulsionsfärg med linolja.
– Jag förstår faktiskt inte folk som har fina hus – och så målar de med plastfärg. Linolja är det enda som bevarar träet, säger hon.
Färdigrenoverat är det inte – och kommer nog aldrig att bli, menar Ylva. Fönstren behöver fixas. Ett rum är ännu inte påbörjat, inte heller den stora trapphallen där Ylva skrivit ”Rita gärna på väggen”, en uppmaning som glatt anammats av besökande barn och ungdomar.
Men det som är färdigt är genomtänkt, väldigt vackert och gediget. Det nya köksgolvet är till exempel ett rejält plankgolv som har kostat en mindre förmögenhet.
– Jag har inte haft obegränsat med pengar. Men jag har tänkt som så att det som man aldrig ska göra igen, det som ska hålla hela livet, det satsar jag på. Som golvet och granitskivan i köket och klinkersen i badrummet.
Ylva Righard är veterinär med mjölkkor som specialitet. När vi slår oss ner i det vackra köket, som liksom resten av huset går i finstämda grå färgtoner, glider samtalet via kaffemjölken in på de svenska mjölkböndernas situation. Det märks att ämnet engagerar Ylva starkt.
– Sedan jag började som veterinär 1993 har korna försvunnit på mer än hälften av mjölkgårdarna i Björsäter. Runt Åtvidaberg är läget ännu dystrare. Det går inte att få lönsamhet i mjölkproduktionen. Vi har strängare djurskyddslagar i Sverige, korna får gå på bete. Folk säger att de tycker att sådant är viktigt. Men då kan de ju inte gå och köpa en tysk ost bara för att den är billigare!
Som veterinär vet Ylva värdet av att vara restriktiv med antibiotika.
– Vi tar massor av prover och har full koll på vilka bakterier vi har att jobba med. Vi har inga resistensproblem här som i andra länder. Jag tror inte att folk riktigt förstår värdet av det.
Vi går husesyn och beundrar handhyvlade takbräder och munblåsta fönsterglas. Vi fascineras av den gamla trappan som nötts av många års trampande. När gruvan var i gång bodde det sex familjer i varje gruvarbetarbostad, en familj i varje rum. Det kunde bo 40–50 personer i ett hus, med utedass på gården.
– Här har folk hatat, älskat, fött och dött. Det är en speciell känsla att bo i ett sådant hus, en generös stämning. Det här huset har varit med om allt och man kan vara som man vill, säger Ylva.