Hon: "Den här kåken är charmig. Charmig men hopplös. Det krävs minst en halv miljon innan man ens kan flytta in".
Exakt vad han svarade på det vet jag inte, men det skulle ha kunnat vara: "Ja, såvida man inte tycker att 70-tals-tapeter är chict, björkfanér i köket är kult, golvdrag är bra för hälsan och ens krav på vitvaror i badrummet inte inkluderar just ordet "vit".
Det var om min älskade kåk den där första kommentaren handlade. Fick höra den av en slump. Ur munnen på en kvinna på visningen -- för åtta år sedan.
Min drömkåk har kvar en del av sina 70-talstapeter, sin björkfanér i köket och vitvaror som möjligen var vita under ABBA:s storhetstid.
Jag lever inte på ruinens brant, och hade om jag verkligen, verkligen tyckt det var livsviktigt, kunnat byta ut allt det där under årens lopp. Men jag kan liksom inte tycka att det är så himla viktigt.
Och så handlar det ju om att man inte får våldföra sig på någons själ -- varken människors eller byggnaders. För det är klart att kåken har en sådan! Jag har ju tagit reda på vilka som har bott där och vad de sysslade med. Alla har de lämnat kvar fragment av sig själva och sina liv. Inte nödvändigtvis synliga, men ändå.
Ett gammalt hus som totalrenoveras måste inte förlora sin själ, men gör det ofta. Och tänk om någon annan köpt mitt hus och blåst ur det fullständigt. Ut med allt gammalt och in med trendigheter från Fina Gatan, jacuzzi och kylskåp med inbyggd ismaskin!
Alla är vi olika - och det är väl en sabla tur.
Min kåks självkänsla tycks vara grundmurad, men jag har ändå valt att tassa fram lite försiktigt. Dels för den där oron över att trasa sönder dess själ, men också för att det är en lång, nyttig påminnelseövning för mig själv; att mer grundligt fundera över vad som är verkligt viktigt i tillvaron.
Och när jag är en smula poetiskt, romantiskt lagd någon sen kväll, kan jag faktiskt höra hur kåken suckar tungt när jag smyger omkring i den.
Suckar av tacksamhet.