Det har aldrig varit aktuellt för Kerstin och Anders att skaffa hus och trädgård. När de gifte sig bestämde de att de ville ha många barn och tid med alla barnen. Det innebar att de från början vande sig vid att inte ha så mycket pengar.
Båda två är lärare men Kerstin arbetade i skolan bara under en kortare tid. De tyckte inte att det fungerade att lämna barnen på dagis. Så Kerstin stannade hemma hos sin stora familj, ett beslut som hon aldrig ångrat.
-- Vi gjorde ett medvetet val; att leva på en lön, inte ha bil (inte förrän nu), baka allt bröd själv, handla kravodlat.
Det där sista var inte lätt i början på 1970-talet, Kerstin fick leta efter kravodlade produkter i hälsokosten.
Semestrat har de gjort - trots att de varit utan bil. Ibland hyrde de minibuss, men ofta blev det tåget med alla barnen till någon kust. Inga utlandsresor.
-- Man måste inte åka utomlands för att ha roligt tillsammans, säger Kerstin.
1979 bytte de en trerummare i samma bostadsområde mot fyrarummaren. Då hade tre av barnen fötts.
Lägenheterna är bostadsrätter och en fyra kostade 1979 32 000 kronor. I dag kostar de betydligt mycket mer; nyligen såldes en liknande lägenhet i området för 700 000.
I den nya lägenheten rev de ut alla heltäckningsmattor och gjorde om "så där lite grann" i köket. Annars har det mest varit barnens rum som fixats till vartefter någon flyttat ut från familjen. Idag har de två barnen, som bor kvar hemma, var sitt rum. Tidigare delade de rum med varandra och Kerstin och Anders har också haft barn boende i sitt sovrum. Varje barn har alltid haft sitt eget skrivbord med plats för sina grejer.
I dag har de gjort om nästan hela lägenheten. Det finns folk som undrar varför de satsar så mycket på en lägenhet. Varför inte, undrar Kerstin. Hon vill bo kvar i lägenheten med utsikt över en skogsdunge, lagom nära stan och nu i sitt nya drömkök. Det här är hennes drömbostad.
Kerstin och Anders har gjort det mesta av renoveringsarbetet själva. Undantag är det splitternya badrummet och så köket, där de haft snickarhjälp för att få ihop alla delar som Kerstin ritat på en skiss. Köket är stort och ljust och skänker en mormorskänsla med pärlspontade väggar och laserade golv.
Många finurligheter överraskar. Fack i väggen för både bricka och dagstidningen. Där det blivit små utrymmen över mellan skåpen har snickaren kommit på att bryta de ljusa snickerierna med lådor i al. På så vis har det blivit extra lådor för kryddburkar och för knivar och verktyg. Alla lister är också i al och i många av dem går sladdar.
Kerstin ogillar helt klart alla sladdar och kontakter och det mesta av detta numera ofrånkomliga är inbyggt. Skåp och dörrar i kök har plockats ihop på olika sätt. Något kommer från badrummet som skulle renoveras, annat har man köpt på byggmarknader för inte alltför dyra pengar. Sedan har snickaren hjälpt dem att sätta ihop allt till ett enhetligt kök och Kerstin har målat alla luckor och väggar.
Hon är gift med en händig karl, säger hon och pekar på skåp som han byggt för teven, alla träpersienner som fått sågas till för att passa fönstren, nya golv som lagts i alla rum, klädkammaren som blivit dubbelt så stor, en nödvändighet eftersom Börjessons tog bort garderober i hallen, som de helt enkelt slog ut för att få sitt stora kök.
I köket finns också en arbetsbänk och gott om plats för dator och inte minst Kerstins akvarellmålning. Numera har hon allt mer tid för målningen och har börjat vara med på utställningar och haft öppet hus i det egna hemmet. Det stora fönstret i köket släpper in massor av ljus och ger inspiration till målandet.
Kerstin har inte mycket till över för det prylraseri som hon tycker härskar i många hem. Prylarna får inte bestämma och ta över. Kommer en ny sak in, måste en gammal ut. Gamla möbler duger också länge. I lägenheten finns skåp som Kerstins morfars far en gång gjorde som gesällprov.
Anders mormors första köksbord har fått en hedersplats i vardagsrummet. Familjens eget köksbord är inte heller helt nytt. Det är ett från början obehandlat Ikea-bord som nu grålaserats. Till bordet så kallade öglanstolar, som Ikea kom med för många år sedan.
Med sex barn, som under några år har levt i och passerat de fyra rummen, tycker Kerstin i dag att hon har all rätt att kalla sig för compact living-expert. Var sak på sin plats har blivit en nödvändighet (och det är inte utan att man själv skäms lite i smyg över egen röra på ett antal fler kvadratmeter.)
då går det att bo åtta personer i en fyra
var sak på sin plats