En stor ampel med lila petunior välkomnar vid entrén. Men vi tar bakvägen in i stadsträdgårdsmästare Lotta Johanssons radhusträdgård i Tallboda.
Det första som möter är en yvig rödbrun djävulsbuske, medvetet oklippt sedan ett par år. Några stockrosor tar upp samma rödlila färg.
Längre in dras blicken till en stor Buddhastaty i rödlera under ett Victoriaträd som snart har lika rödlila plommon.
– Godhetens symbol. Buddha har följt mig genom åren.
Hur gör en stadsträdgårdsmästare – en person som i sin yrkesroll är van att ta stora grepp med mycket blommor över till synes oändliga ytor – i sin egen extremt lilla radhusträdgård på bara 150 kvadratmeter? Det kan Corren Bostad avslöja. Lotta Johansson har tillåtit oss att vara nyfikna.
Att hon skulle bli trädgårdsmästare var ett beslut hon tog relativt sent i livet. Först var det annat skapande som gällde.
– Jag började på Ljungstedtska för att utbilda mig till skräddare, sydde ett par balklänningar och några dräkter på beställning. Men snart insåg jag att det inte skulle bli någon designer av mig.
Ett sommarvikariat som parkarbetare i Skäggetorp kom att ändra allt.
– Då var jag såld. Det var ett så himla roligt jobb.
Lotta Johansson sökte till trädgårdsutbildningen vid Himmelstadslunds naturbruksgymnasium i Norrköping. Och på den vägen är det. Hon började som driftingenjör i Linköpings kommun 2004. Fem år senare fick hon jobbet som stadsträdgårdsmästare. Redan ett par år innan blev Trädgårdsföreningen hennes ansvar och sommarblommor har hon jobbat med från första början.
– Folk gillar sommarblommorna. Det skulle bli protester om de försvann. Men med den blåst och det regn vi haft i sommar har framför allt amplarna i rondellerna inte mått bra.
Det gäller att hitta på litet nytt varje år samtidigt som favoriter kommer i repris år efter år. Ett utbyte av idéer sker mellan några kommuners stadsträdgårdsmästare. I år har Enköping designat sommarplanteringen utanför Konsert & Kongress i Linköping medan Lotta Johansson bestämt utseendet av blommor på torget i Enköping – den kommun i landet som för övrigt är mest känd för sina omfattande perennrabatter.
Visst finns det sommarblommor i hennes egen radhustäppa i Tallboda, men inte alls i det överdåd som man skulle kunna tro.
Vid entrédörren hänger en ampel med petunia ihop med slingrande silvrig njurvinda. I krukor står tobaksblomma med lobelia och en uppstammad potatisblomma i blått. På altanen råder medelhavslust med ett litet olivträd, en klängande vindruva och Afrikas blå lilja, som vuxit sig stor över sommaren.
Lotta Johansson tänker sig att perenner ska få ta över trädgården framöver. Men det är bara fyra år sedan hon flyttade tillbaka till Tallboda, där hon en gång växte upp.
– Man ska vänta in sin trädgård, ge sig själv tid att känna efter vad man vill göra och inte förhasta sig.
– Jag vill ha lugn och ro i trädgården, inte blanda för många sorter utan hellre låta samma växter återkomma litet här och där i rabatterna. Och skapa harmoni i färgvalet. För mig gäller rosa, blått och vitt.
Planen är att minska gräsmattan för att ge plats för mer perenner.
– Gräsmattan består mest av mossa, så jag vill hellre ha rabatter. Planterar man tätt gör man det svårt för ogräset. Då räcker det med litet ansning vår och höst.
Några cyklar som lutar sig mot förrådet skvallrar om att här också bor två tonåringar, en son och en dotter. Men när Lotta ska iscensätta sina planer på en stor rabatt längst in i trädgården som ska runda Buddha, ta rygg mot planket till grannen och dra sig mot förrådet med perenner, någon klätterros och kanske en magnolia i ett skyddat hörn – då får cyklarna hitta en annan parkeringsplats.
Är barnen också intresserade av trädgården?
– Nej, inte ett dugg. Jag tror inte någon av dem blir trädgårdsmästare. Fast jag var likadan i deras ålder. Och intresset kan komma senare i livet precis som för mig, så man vet aldrig.
Runt altanen prunkar favoriter som funkia och daggkåpa, röd solhatt och formklippta buxbomar.
– Men det finns svarta hål för mer...
Storramsen som bara var en spenslig stängel när hon köpte den för tre år sedan har vuxit sig imponerande stor. Intill den en rad med nepeta, en växt i blått som många uppskattar i rondellen vid Tullbron. Även humlorna.
– Klipper man ner nepetorna när de nästan har blommat över går det att tvinga fram ytterligare en blomning under tidig höst.
På gräsmattan har hon ett par pallkragar med jordgubbar i den ena medan den andra är tom.
– Jag har inte hunnit odla några grönsaker i år, säger hon – en ursäkt det är väldigt lätt att känna igen sig i.
När Lotta Johansson letade hus var det hörntomt som gällde. Och det har hon nu, men utrymmet vid gaveln är minimalt. En smal remsa gräs smiter mellan hus och häck.
– Här går det inte att göra så mycket. Kanske ska jag ta upp några plattor intill huset och plantera stockrosor. Ligusterhäcken vill jag ha upp i höjd och få konformad så att den inte knäcks av snö.
Gräsremsan kröker som en stig fram till entrén där en honungsros har prunkat på sin portal under några veckor i sommar. Och alldeles före vårt besök har hon anlagt en helt ny rabatt intill den med ett silverpäronträd som fått tuvor av blåsvingel, stäppsalvia, funkia och silverax runt sig.
Här går Djävulsbuskens rödbruna färg igen och bland vintergrönan som täcker marken runt den står skylten som är ett signum för Lotta Johanssons trädgård:
”Take a moment to reflect”.
Bland vintergrönan hade hon också en liten grå hustomte, ännu en av hennes skyddsandar.
– Men han har försvunnit, kanske följt med någon till Bahamas.
Hon undrar. Någon som vet var den är? I så fall är den väl snart tillbaka där den gömde sig...