Inte många nutidsmänniskor bor vid 58 års ålder kvar i sin första "riktiga" lägenhet. Men det gör Anders Svensson. Men då, 1970, nöjde han sig med 125 kvadratmeter. Månadshyran var 540 kronor.
Sedan skapade en rad tillfälligheter möjligheter.1990 blev ett kontor på 60 kvm ledigt i andra änden av våningsplanet. I samma veva lämnade han sin läkartjänst på Universitetssjukhuset och tyckte det var praktiskt att ha bostad och mottagning i samma hus.
När så bostaden mellan mottagning och hem blev ledig hyrde han den också. Så nu står han här, med två tredjedelar av K-märkta Miljonpalatsets tredje våningsplan. 500 kvadratmeter för en månadshyra på 28 000 kronor.
Det tar tid att ta sig igenom alla rummen, för man vill gärna stanna kvar länge i vart och ett. Det bestående intrycket kan sammanfattas i två ord: storslaget och säreget.
Storslaget därför att varje rum ståtar med egen kakelugn och eget mönster på tak- och dörrstuckatur, har egen enhetlig färgsättning och mäter 4,50 i takhöjd. Anders kan vara glad att han "bara" betalar per kvadratmeter och inte per kubikmeter.
Säreget därför att man stup i kvarten bjuds på hisnande stilbrytningar. I en kristallkrona hänger en knallblå diskokula. I mitten av sovrummet finns trädkronan från en äkta ek fastmonterad i golvet och försedd med ljusslinga.
Runt det magnifika matsalsmöblemanget får hans små patienter köra race med den stora batteridrivna plastjeepen. Möblemanget får sina skavanker, men "saker är bara saker, och inget att hetsa upp sig över", resonerar Anders.
Inte konstigt att hans patienter gärna kommer tillbaka. Skrattande berättar Anders om 5-åringen som sa till sin pappa: "Jag tror jag har lite ont i örat. Kan du ringa doktor Anders och höra om jeepen är laddad?" En annan unge frågade artigt om han inte helt sonika kunde få flytta hem till doktorn. Det fanns så många roliga gosedjur och spännande, gammaldags leksaker där.
Många är de föräldrar som efter att ha sett mottagningsdelen lite försynt undrat om de får se hans privata del av våningen också. "Visst, gör vad ni vill", svarar Anders då.
Nå´n snobb är han inte. Han ser inget problem i att blanda gammalt och nytt, nyproducerat och gediget, äkta och falskt. I ett extra väntrum (där barn med t ex vattkoppor får vara) står en äkta Bruno Liljefors. Alla andra tavlor är reproduktioner. Här finns hundraåriga kristallkronor blandade med nya, 1800-talsmöbler bredvid nytillverkade i gammalstil.
När Miljonpalatset hade sina glansdagar som högre ståndsbostäder (nu är här mest kontor) hyrde en och samma familj ett helt våningsplan. I ena änden bodde tjänstefolket och det syns än i dag. Här är inte samma fina furugolv som i resten av rummen, ingen parkett och inga stuckaturer.
Med lite "fuskmålning" är det dock svårt att se några stora skillnader, dörrarna har Anders till exempel låtit måla så att de ser ut att ha samma perspektivlister som i den "fina" delen.
Hemmet är en mycket viktigt del av ens liv, tycker Anders, och erkänner att han är storkonsument av palmer (de dör av ljusbrist efter några månader) och stearinljus.
- Man ska alltid tända ljus, oavsett om det är dag eller kväll. Det gör under med atmosfären. Och så ska man lägga ned mycket möda på textilier.
Han lever som han lär. När han tillsammans med sina två anställda, sekreterare och alltiallo Britt-Marie Bäck Larsson och undersköterska och alltiallo Ann-Sofie Fransén, dagligen intar lunch i det privata köket tänds alltid ljus.
- Det är ett privilegium som ger livskvalité, att få äta sin lunch i lugn och ro, tycker Britt-Marie.
Eftersom det är så "makalöst roligt" att vara barnläkare har Anders Svensson inga som helst planer på att trappa ned. Pensioneringen vill han inte ens tänka på.
Full rulle ska det vara. 4 000 patientbesök per år, joggingrundor i skogen varje morgon, och så nattliga pilotuppdrag som organ- och kirurgtransportör landet över. Där handlar det verkligen om snabba ryck. Levrar och njurar klarar sig tio-elva timmar utan kropp, men ett hjärta i bara tre.
Det egna planet, en Beech Baron, och platserna det tagit honom till kan han prata länge om. Liksom engagemanget i "Tjernobylbarnen" som han varje sommar tar på flygturer under deras Sverigebesök.
Men det är en helt annan historia, som vi får ta en annan gång.