Vad är det som driver människor till att hänga ut sina liv på egna hemsidor på internet? Är det så att vi alla -- innerst inne -- är privatlivsmannekänger och offentlighetsfetichister?
"Jag blev aldrig fotbollsproffs, rockstjärna eller en ny Carola - men nu ska jag tametusan åtminstone visa världen vilken fin buxbomshäck jag har drivit upp runt radhuset".
Eller.
"Det gick åt skogen med den egna karriären och med ungarnas universitetsstudier också för den delen, men nu ska jag visa världen att jag trots det gnetat ihop till en kyl med inbyggd ismaskin. Ha!"
Eller handlar det bara om att göra det lättare för släktingar och vänner på annan ort att följa med i familjeangelägenheterna, utan en tanke på att även Dick Dirty i Delaware därmed ges fritt tillträde till att vältra runt i ens sovrum?
Har man inget särskilt för sig så kan man göra en fascinerande privatlivs- resa på nätet.
Olle i Markaryd berättar glatt, och med bilder, om hur dottern går från klarhet till klarhet i sitt klarinettspelande. Den hugade kan till och med få höra en liten trudelutt. Och för all del få se bilder på hur hela familjen Oxelstrutt och deras hem tar sig ut via ett bildspel. Man får reda på att han har en metallicgrå Skoda Octavia också, 1999 års modell. Ser man på. Och lilla frugan -- jodå, hon ser glad, trind och välmående ut på topless-bilderna från senaste semesterns poolkant.
Ninni i Hofors ger oss inträngande detaljer om sina sju russian blue-katter, om deras stamtavlor och om hur - pukor och trumpeter! -- den enes farfarsfar faktiskt blev trippelchampion! Honkatten Cicela föredrar Sheba med VILTsmak, för den som tycker att det är av oavvisligt värde för den fortsatta jordevandringen.
Nä, jag hånar inte. Men det fascinerar mig! Forskar någon på detta? Ja alltså, inte på vad vi kan åstadkomma med tekniken, utan på hur teknikens möjligheter påverkar oss. Hur den förändrar vårt sätt att kommmunicera, tänka, umgås, leva.
Lika fascinerad är jag över ett annat närbesläktat tecken i tiden. Det att vända sig till ett offentligt rum - nätet, radio, tv, tidningar - för att skicka privata hälsningar. Varför gör man så, istället för att ringa eller skicka ett privat brev/mejl/sms till den det handlar om?
Oftast är ju de där kärlekshälsningarna, oavsett om de publiceras vanliga dagar eller kring alla hjärtans dag, ändå fullständigt obegripliga för alla utom de två inblandade. Är det själva tjusningen? "Vi har en hemlighet som ingen annan förstår. Vi hör ihop."
Och är det i så fall just det obegripliga och fantasi- eggande i dem som kittlar oss andra att ändå läsa dem?
Eller är jag alldeles ensam om att fängslas av de där gåtfulla sätten att visa sin kärlek?
Teknik, kärlek och offentlighet
Sockerbagare
Jag älskar dig -- trots ditt tfkh-tjat.
Din SGV-höna
Prinsen!
Mot framtiden och vidare. Utan tvivel.
"Äntligen hemma"
Som sagt -- vad är det som driver folk?