Min (jag låtsas i alla fall att den bara är min) blåsippsglänta är alldeles blå.
Jag petar med en pinne under den torra prasslande eklövsmattan och hittar de vita sipporna. Krispigt gröna blad och knappt skönjbara knoppar, men snart kommer blåsippsgläntan att vara förvandlad till en enorm vitsippsglänta.
Har det med åldern att göra att man går igång på sippor? Är det så att ju äldre man blir, desto mer är det liksom vår?
För ett antal år sedan brydde man sig inte så mycket. Våren var mest en tid för att slippa täckjackan och planera för sommarens charterresa.
Inte tänkte man så mycket på de första solstrålarna, att det gick att fika ute mot en varm husvägg eller att fåglarna höll konsert i trädtopparna.
Det är skillnad nu.
För den skull behöver man ju inte bli alldeles vårtokig och hoppa i sjön dagen efter att isen gått upp. Jag har under den undersköna påsken råkat befinna mig på samma ställe som en uppfinningsrik person. Han byggde en fältbastu av några presenningar över ett järnrör. Inne i presenningarna placerade han två mer eller mindre tvekande bastubadare. Med hjälp av en eldgaffel tog han glödheta stenar från brasan där gamla kvistar just brann upp. Vatten hämtade han från sjön och hällde på stenarna och inifrån den provisoriska bastun hörde vårvrålen! Ånga pyste ut genom presenningarna och rätt som det var slängde sig det nu genomvarma mansfolket rakt ut i sjön.
Själv föredrar jag det lugna firandet av vårens ankomst. Mindre trams och flams. Flanerar hellre omkring i det jättelika uterum som naturen är. Struntar i smutsiga fönsterrutor och synliga dammråttor. Det där tråkjobbet hinns med någon annan dag. Inte just nu. Nu är bara blåsippor och vitsippor, ett grågrönt vårskimmer bland träden, två änder som letat sig fram in till viken, de första årtagen i en sjö...
Stanna våren! Nu är bäst. Nu och innan vi blir bortskämda och vana vid ett kompakt grönt sommaruterum.