Det hände sig hemma efter frukosten. Maken stod i badrummet och gjorde finputs inför avresan till jobbet när jag hörde honom säga:
"Du och jag har kommit till den åldern att vi måste köpa oss en regnmätare."
Det var det värsta...
När vi vaknade denna morgon hade det regnat lite. Men hade det regnat vid sommarhuset också? Hade den bara ett år gamla gräsmattan äntligen fått lite vatten på sig?
Den var på väg att torka bort. Vi hade inte lyckats få igång vattenspridaren, det var fel någonstans och nu suktade vi efter några droppar från himlen och lyssnade andäktigt till varje väderrapport. Veckans vanligaste samtal: pågående och kommande väder.
Om tonårsdottern från rummet intill hade vaknat hade hon sagt, precis som hon brukar vid sådana här tillfällen: "När man blir gammal pratar man om väder."
Men regnmätare?
Det räcker inte att sätta vuxenvarning på regnmätare, sa en jobbarkompis. Det är mer än så!
Och förresten, hur skulle en regnmätare på landet hjälpa oss när vi inte är där? Då behöver den kunna sända information rakt in i våra datorer eller mobiler eller varför inte i den vanliga telefonen: "Hallå, detta är er regnmätare. Under de senaste tolv timmarna har det inte kommit en droppe."
När det sedan väl börjar regna slutar eländet aldrig. Då blir det översvämning i regnmätaren och väderstatistiken regnar bort.
Aldrig är man riktigt vädernöjd. I lördags var det för lite sol, i söndags lite för mycket. Åtminstone på halsen som blev jätteröd och nu kommer att skrynkla ihop sig ännu mer.
I mars skulle vi resa på kanariesemester. Ah, härligt, fantastiskt; vi skulle få njuta av solen redan i mars!
I flygplanet på vägen dit plockade ressällskapet Kjell upp en nyinköpt resehandbok och läste högt om Puerto de la Cruz och om hur lätt det bildas moln JUST DÄR. Hela ressällskapet höll andan.
Boken hade rätt. Solen lyste fint och redigt vid tiotiden, men redan vid elva började små gulliga ulliga moln bildas runt den där vulkanen som ståtar mitt på ön. Molnen packade ihop sig mer och mer och vid lunchtid var det ett lock över stan och oss. Då fick man svepa om sig badrockarna och trösta sig med alldeles för tidig sangria.
På vägen hem hamnade vi bland ett gäng charterveteraner. Ni vet sådana som varit på varenda turistort på Kanarieöarna och kan allt som är värt att veta om platserna.
"Åh, vilket fantastiskt väder vi haft. Inte ett moln på hela veckan!" (De hade varit på en annan sida av ön). "Jaså, har ni varit i Puerto? Ja, men det vet väl varenda människa hur vädret är där!"
Och snart är det semester och man står där och spanar in vädret. Hur länge ska det regna, alternativt När ska vi få något regn. Samtidigt som tonåringen suckar och drar täcket över sitt sömniga huvud och ALDRIG ska bli lika tråkig som sina föräldrar. Och aldrig i hela livet ens fundera på att investera i en regnmätare.