Med konsten i vardagen

Ett ögonkast in i det intilliggande vardagsrummet drar snabbt uppmärksamheten till ett praktverk signerat Lars Hoffsten, ytterligare en lokal konstnär. Målningen visar silhuetter av tre musiker i ett virrvarr av färger som Lana själv beskriver som lätta och mustiga samtidigt. Den var hennes första egna konstköp.

– Jag fick en del av pengarna till den i 30-årspresent av mina föräldrar. Och så la jag en del själv. Våra söner är döpta framför den. Den är som en altartavla. Jag gör yoga framför den.

Musiktemat finns även i det som blev hennes andra egna köp, ett porträtt av den legendariske gitarristen och sångaren Jimi Hendrix, målat av Jan Davidsson. Det är knappast någon slump. Som sångerska har Lana delvis rötterna i bluesen.

– Hendrix för mig är en symbol för rock’n’rollen. Även om han inte är min största idol. Men när jag såg målningen på Jan Davidssons porträttutställning i Passagen så kände jag att ”den är min”!

Hemma hos Lana får Jimi sitta intill köket och matrummet. Framför honom tjattrar undulaterna Maggan och Tulle i en bur.

Hur tänker du när du köper konst. Ska den passa till möblerna?

– Nej! Om jag faller för ett konstverk får allt annat anpassa sig. Jag skulle aldrig köpa konst för att matcha inredningen. Allt passar inte ihop här heller.

– Men jag tänker inte så mycket. Jag går efter vad jag gillar.

Konstintresset finns i släkten. Hennes morfars bror var konstsamlare.

– Han hette Gunnar Samuelson och bodde i en tvåa på Kungsholmen i början av 1900-talet. Han var pensionskamrer och hade nog ingen höjdarlön. Men han umgicks med konstnärsfolk och köpte mycket konst. Hans lägenhet var fylld med olika typer av konstföremål, inte bara tavlor.

En del av bohaget ärvdes av hennes mamma och har sedan gått vidare till bland andra Lana.

– Mamma pratade mycket om tavlorna, tyvärr lyssnade man ju inte så noga. Mamma köpte själv tavlor också. Hon gick mycket på auktion. Hon var ingen utförare själv, men hon spelade piano, sjöng i kör och gick på operan, så det konstnärliga fanns med.

Det var för att bo nära mamma och en av sina systrar som Lana och hennes man köpte huset vintern 1996. Syrran bodde precis intill. Deras mamma bodde runt kvarteret fram till sin bortgång. Och det var egentligen bara själva närheten till familjen som lockade till husköpet.

– Det var litet och fult, säger Lana och skrattar.

Men idag är huset utbyggt med extra sovrum och fasadens mexitegel har täckts med puts.

Här finns mycket yta och rymd, som ger fin plats åt stora växter och rejäla vaser med färgstarka snittblommor. Rosa och lila möter guld. På utvalda platser sitter buddhor. Ett annat återkommande inslag är grodor!

– Ja, jag tycker om grodor. Dom är så fula. Men ofta gör man dem förskönade, med en krona på huvudet. Eller sätter dem i yogaställning. Varför då, liksom? Jag tycker att det är humor att man piffar upp fulingarna.

En rundtur i huset visar tavlor överallt, på varje vägg och runt varje hörn. Maken Henrics mamma Gerd är konstnär och några av hennes collage är dop-presenter till barnen. Kompisen Malin Anneruds mamma, konstnären Irene Annerud, finns också representerad.

Här finns en landskapsmålning från Öland och en målning som liknar något ur en serieteckning fast inramad snirkligt och guldigt. Ett par tavlor från Ikea, föreställandes zebror, får också plats.

En vild mix kan tyckas. Men den röda tråden är att det finns en historia bakom varje tavla. Ofta med koppling till familjen.

Lanas förhållande till prylar är likadant. Inredningsdesign intresserar henne egentligen inte, sakerna måste säga något.

I sovrummet står ett toalettbord från Lanas mamma. På stolen intill hänger en vacker sidensjal från hennes mormor, som i sin tur hade den liggandes över en flygel. På toalettbordet ligger små minnen, som en mussla och snäckor från en resa till USA nyligen.

Men bara en enda tavla hänger i sovrummet. En bukett rosor, som målats av Henriks mormor Karen Svensson.

– I sovrummet ska det vara lugnt och harmoniskt. Jag vill inte ha en massa på väggarna här, säger Lana.