Luffarepoken startade på allvar kring 1880 och dog ut under 1950-talet. I dag är de flesta bortglömda. De som under kanske ett helt liv slet skor på svenska landsvägar. Vissa för att de var sjuka eller handikappade och inte dög som arbetskraft, andra för att de efter hårt drängarbete var trötta på att hunsas och kände stark frihetslängtan. Men det handlade inte om någon romantisk vagabondtillvaro.
Många greps för lösdriveri, men hade man något att sälja under sin vandring kunde lagen kringgås. Det var så trådslöjden och siluettklippandet blev tularnas (östgötska) eget hantverk. Andra spelade, sjöng och snidade träföremål dessutom. De blev tusenkonstnärer.
Tråd, tång, papper och brodyrsax var lätta bördor för en vand-rare. I utbyte mot en vacker tavla eller ett bruksföremål kunde luffaren få sig en sängplats, ett mål mat eller någon avlagd palta. På så vis stod enskilda hem och familjer för en slags informell socialvård.
Men många slängde bryskt igen dörren när lodarna kom, rädda för att bli nedlusade.
Iréne Andefjords intresse för dåtidens bostadslösa väcktes som barn. Nu har Iréne nära 100 trådföremål och mängder av siluetttavlor i sin lägenhet i Linköping. Den är som ett levande museum. Förrförra sommaren hade hon en utställning i Gamla Linköping och hon kommer gärna till hembygdsföreningar och visar upp sin samling.
Trådslöjden hittade aldrig in i de fina salongerna, men många av dem är fantastiskt vackra och så sinnrika att man får myror i skallen. Iréne ser till att åtminstone en del av luffarnas hantverk får vård och lär oss om historien.
-- Jag minns så väl när de kom förbi i byn där vi bodde i Västerbotten. De sov över i bagarstugan där det alltid fanns en luffarsäng, visade sina fantastiska trådarbeten och berättade spännande historier.
På väggen i bagarstugan skrev en okänd luffare den här dikten:
I denna kåk jag legat så mången gång förut. En främling här i bygden som ingen känna vill. Nej, en luffare som tigger vid var dörr, en del de giver av gott hjärta, andra åter slår dörren till.
Stundom man får frysa, stundom hungrig gå. Kanske inte läger till nästa natten få. Ja, så är luffarens levnad som traska vägen fram. Han nöjer sig med ringa, men likväl tacksam.
Men tänk de rika bönder som frossa i mat och dryck, samt sova i eget hus var natt. Ej heller de bekymra sig för tidens gång. Därför vill jag uppstämma min enkla sång.
Vi äro bröder, systrar, så lyder skriftens ord. Mot evigheten vandrar alla som gå på denna jord. Den ena blev det givet gods, rikedom och ära, men den andra fick gå fattig och nåd blott begära. På ständig vandring mot ålderdomens sista natt.
100 år gamla ord, men applicerbara också på vår tid. Och kanske skulle vissa moderna företags "grindstolpar" förses med luffarnas särskilda tecken, sk monsing, som vägledning till medmänniskor.
"Ägaren är mycket hänsynslös" eller "Ingenting att frukta".
luffarliv