"Du är galen!" "Du kommer att ångra dig!" "Och hur ska det gå med din pension?"
Förfäran och oron var stor i Kristinas omgivning när hon för tre år sedan bytte liv.
Kristina blev kristen som vuxen. "Det bara hände." År 2000 var hon med på en pilgrimsvandring mellan Halmstad och Uppsala.
-- Jag hade en längtan efter ett enklare liv och var innerligt trött på prylsamhället. Men det rörde sig egentligen inte om något intellektuellt resonemang, utan mer om just en känsla. Det måste gå att leva utan så förfärligt mycket prylar och utan en ständig omsorg om det yttre. Efter pilgrimsvandringen blev det än tydligare hur stark den längtan var. Jag fick modet att släppa taget.
Kristina sa upp sitt jobb som sjuksköterska i Halmstad och skänkte sina ägodelar till Röda korset. Sen drog hon till Vadstena, med en ryggsäck och en banankartong, för att gå en grundkurs hos svenska kyrkan.
Hon blev "knockad" av Vadstena och Pilgrimscentrum, kände att det var det här livet, det enkla och eftertänksamma, som hon ville leva. Här fanns människor med samma längtan efter kvalité istället för kvantitet.
En volontärtjänst växte fram och nu bor och arbetar Kristina i Pilgrimscent-rum. I ett rum på 10 kvm, med ett skrivbord och en tunn madrass på golvet.
Det senare har inget med askes att göra. Men ryggen, som är sliten efter alla år i vården, mår bättre av att vila på hårt underlag. Alla hennes ägodelar ryms i en ryggsäck och hon har bara två uppsättningar kläder. Det långa, mörka håret är flätat och hålls ihop av resårband.
Längtar du aldrig efter dina gamla saker, eller efter att köpa något nytt?
-- Nej, faktiskt inte. Jo, förresten, ibland kan jag vilja äga en bok bara för att den är så bra, å andra sidan finns den ju på biblioteket.
Kristina hade räknat med en viss ångest och var förberedd på att hon kanske skulle behöva jobba med sig själv i sin nya tillvaro. Det behövdes inte, hon vet att hon valt rätt och att det aldrig rörde sig om någon fix idé eller ett utlopp för en 40-årskris -- då hade det inte fungerat i längden.
Ärligt talat, har du inga laster?
-- Jodå! Snus och småkakor.
Kristina har ordnat det så fiffigt att den ena lasten ger henne slantar till att utöva den andra. Hon bakar små mördegs- kakor i form av (pilgrims)fötter som säljs i cellofanpaket på Pilgrimscentrum. Ibland hoppar Kristina in som sjuksköt-erska på Hospice i Vadstena, för att få pengar till kläder bland annat.
Hennes liv består av möten med människor, pilgrimsvandringar, samtal, bön, läsning och meditation. Hon finns till hands för pilgrimsgäster under kvällar och helger, när den övriga personalen inte är där. Som medmänniska och ibland själavårdare anar jag, även om hon inte säger det själv.
Via hennes arbetskamrater förstår man att hon är guld värd för Pilgrimscentrum. Själv har hon en mer anspråkslös bild av sig själv.
-- Inget är sig likt från mitt gamla liv sedan jag blev kristen. Jag vet inte vad som hände...
Lika lite som Kristina bedömer andras sätt att leva, vill hon själv bli bedömd. Det är sorglit om människor lever för prylars skull och tror att lyckan ligger i ett ständigt införskaffande av fler saker - men fördöma, det vill hon inte.
-- Jag har vänner i vanliga hem, med massor av prylar, där jag stormtrivs. Mitt val handlar om mig, inte om andra.
Det händer att människor blir provocerade av Kristinas livsstil. Kanske för att de flesta av oss allt oftare reflekterar över, och inser det sjuka i, "hjulen-måste-snurra"-mantrat och medföljande konsumtionshysteri. Och så denna människa som så drastiskt gjort sig av med allt! Komma här och vara märkvärdig!
-- Det jag gjort är radikalt och jag inser att människor med barn, till exempel, inte kan göra som jag.
Andra ser Kristina som en inspirationskälla, en väckarklocka för absurditeter i den egna tillvaron.
-- Kan jag hjälpa någon att ta ett litet kliv i sitt eget liv, som förändrar det till det bättre, blir jag glad. Kanske är det inte den där saken som ska till för att du ska må bra, kanske är det ett långt och viktigt samtal i en vitsippsbacke...
Säger Kristina och blir plötsligt tyst. Vilket känns ovanligt i det ständiga samtalsbrus vi är vana vid.
Är hon tokig eller avundsvärd? hinner jag fundera, och bestämmer mig för det senare. Hon står fast vid sitt val, och tycks åtminstone för en tillfällig betraktare ha hamnat alldeles rätt.