Att Lena Ph har ont har väl inte gått en människa förbi. Ja, käre tid, vem har inte ont? Jag tycker att jag har haft lite småont här och där sen jag fyllde 30, när jag tänker närmare på saken -- och känner efter riktigt ordentligt.
Fast frågan är om någon enda människa haft så ont och samtidigt sett så befriande glad ut som Lena Ph när hon ålade omkring med det där mickstativet, som rört upp känslorna så. Äh, bruden hade ju bus, ironi och självdistans i blicken så det bara stänkte om det!
"Hon är liksom sexig, fast på ett väldigt gosigt, roligt och varmt sätt", som dottern uttryckte det när vi satt framför melodifestivalen i lördags. Håller helt med.
Karin Boye har ju för evigt sett till att vi ska tänka på ont just den här tiden. En dikt så vacker att jag ryser!
En kollega (som påstår att hon fått en okokt julkorv modell grövre runt buken sedan förra sommaren) gjorde en modern variant. "Ja visst gör det ont när knappar brister".
En stor del av den kvinnliga befolkningen bantar ju mellan vaggan och graven. Mer eller mindre. Åtminstone bekymrar vi oss över vår vikt. Och det är just den här tiden, innan våren gör sitt antågande, som vi inser att om vi ska hinna så måste vi börja nu.
Att vara eller inte vara, är ointressant. Att springa, gympa, stavgånga, stepa, cykla eller simma - är frågan.
Springa, säger jag. I skogen, inte på nåt tramsigt rullband. Billigt, lätt och utan mankemang. Och helt okej när man tagit sig över den första tröskeln och slutat tro att man ska falla död ner under de kommande 100 metrarna.
Så nu ska jag ränna i skogen. Inte i första hand för att se kilona rasa, utan för att njuta.
Njuta av den allra märkligaste årstiden, övergången mellan vinter och vår. Så fylld av innerlig längtan -- men också av en oförklarlig ängslan. Som om vi inte riktigt vågar lita på att det ska bli så där underskönt omkring oss ännu en gång, med en natur som bara vibrerar av förhoppningar, lust och kraft. Ljus, skir grönska, fåglar glada som ett barnkalas, ljumma kvällar.
Och blåsippor.
Men jag kommer nog inte bara att njuta -- utan ha ont också. Både här och där.
Det tycks höra livet till.
"Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
...
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden --
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen."