Ingegerd Råman är känd för sina funktionella föremål. Koppar med fat, som också kan användas som lock. Eller saltkar till middagsbordet.
Vaser som kan staplas i varandra för att lyfta en liten bukett som annars skulle se fjuttig ut på ett pampigt bord. Karaffer med glas som samtidigt fungerar som lock.
Allt har sin praktiska funktion förenad med vacker form. Det märks att den som ritat föremålen tänkt på hur de ska användas och inte bara på hur de ser ut.
Hennes keramikateljé på Breda gatan i Djurgårdsstaden i Stockholm har stått oanvänd ett tag när hon tar emot oss där bland skisser och skröjbränd keramik. All tid och energi har gått åt till glasformgivningen på Orrefors de senaste tre åren. Innan dess var hon knuten till det mindre glasbruket Skruf under många år. Och före dess arbetade hon enbart som krukmakare i egen verkstad och försörjde periodvis hela familjen.
- Det var på 90-talet det blev så populärt med design. Det blev någon slags hype kring formgivning och formgivarna, säger hon.
För Ingegerd Råman började yrkesbanan dock långt innan 90-talets designboom. Redan under skoltiden lärde hon sig att man kan uttrycka sig på fler sätt än genom det skrivna ordet.
- Jag är väldigt ordblind, och på den tiden ansågs ordblinda också vara obildbara. Men jag hade en lärarinna som lärde mig att det finns andra sätt att uttrycka sig, berättar hon.
- Jag trodde ett tag att jag skulle bli textilformgivare, åkte till Carl Malmstens Capellagården på sommarkurs men upptäckte att textil inte alls var min grej.
Siv och Carl Malmsten bodde själva på gården, och den tuffa Stockholmstjejen Ingegerd Råman var inte alls överförtjust i Carl Malmsten. Han var så annorlunda.
- Jag gillade inte honom. Jag var ung och tuff och han var väldigt auktoritär.
Carl Malmsten måste ändå ha sett en begåvning hos Råman, för efter sommarkursens slut bjöd han kvar Ingegerd för att väva mattor under hösten. Hon tackade nej, åkte till London som au pair, men ångrade sig till jul.
- Jag skrev och frågade om jag fick komma tillbaka och jobba i köket, berättar hon.
Det fick hon. Och det var där hon mötte leran. Keramikern Eva Englund satt i keramikverkstaden och drejade bruksföremål till köket. Ingegerd Råman hamnade också i keramikverkstaden efter arbetspassen i köket.
- Att upptäcka leran var som en förälskelse. Leran är ett tredimensionellt material, inte platt som textil. Det är ett levande material med sina olika förändringsstadier från blöt lera, som sedan torkar, bränns och glaseras.
- Jag älskar att dreja. Att behärska ett hantverk känns som en stor rikedom. Oavsett hur det går för glasbruken är mitt hantverkskunnande något som aldrig kan tas ifrån mig, säger hon.
- Jag har aldrig drömt om att bli konstnär, som många keramiker gör. Jag drömmer om att bli en mer och mer förfinad och skicklig hantverkare.
I dag pendlar Ingegerd Råman mellan Orrefors, hemmet i Stockholm och hennes andra hem på skånska Österlen. Där har hon byggt en ny keramikverkstad som hon planerar inviga till sommaren.
- Jag ska börja med att dreja min te- och matskål som man både kan äta och dricka ur. Jag började dreja den redan på 60-talet, och jag bestämde mig redan då för att jag alltid ska dreja den, så att jag kan se vad som hänt efter fem eller tio år med mig som hantverkare.
Ingegerd Råman -- förälskad i lera