Husesyn hemma hos Hoa

Villa Åvik ligger i en trädgård stor som en park i Strålsnäs. På andra sidan den stora gräsmattan och smidesgrinden går järnvägen och bakom den ligger stationshuset.

– Vi störs inte alls. Jo, visst hör man om godstågen har ett kantigt hjul men annars är det tyst, säger Hoa och skrattar gott.

Nej, han är inte döpt till Hoa men han kallas alltid så. Till fint heter han Hans Olov Appelgren. Han har bott tillsammans med sin Gunilla här i sju år. Som många andra har de tidigare förhållanden bakom sig och som många andra har de träffats via nätet. Gunilla bodde i Mjölby och Hoa hade sitt hem i Skärblacka. På husvisningen bestämde de sig bums. Utan alla husets gardiner skulle man få in ljus från alla håll, det var de överens om.

Huset är byggt år 1912 och de tidigare ägarna har tagit väl hand om det. Renovering som gjorts har behållit husets charm och själ. Här syns inga hysteriska tapeter eller liknande. I de flesta rummen finns tapeterna kvar som fanns när Appelgrens flyttade in.

– Som här till exempel, säger Hoa och sveper med handen över de vackra gamla våderna. Vad skulle man byta till för att få det bättre här? Det är ju redan helt perfekt.

Kakelugnen skäms inte heller för sig, det gör inte husets öppna spis, de andra kakelugnarna eller kaminen. Här eldas med ved men här finns också bergvärme. Mycket av inredningen kommer från auktioner och det gäller att tänka i vida cirklar. Vem har till exempel bestämt att ett par fina gamla bokskåp ska innehålla just böcker? De är minst lika fina med porslin och glas.

Hallens pampiga guldspegel var hela tre meter hög där den stod på sin fot på auktionen.

– Perfekt, vi har ju tre meter i tak, tänkte Hoa.

Men riktigt så var det inte. Med en takhöjd på exakt 2,99 fick spegeln bra plats medan foten placerades på annat håll. Man måste improvisera ibland. En del av inredningen hade de som sagt sedan tidigare medan annat köpts in. Nästan ett måste när man ska möblera 250 kvadratmeter. De bor här med sina katter. Båda har varsin utflyttad dotter och Gunilla också en son och det finns två barnbarn.

Gunilla är på jobbet när vi kommer. Hon är företagssköterska på Toyota i Mjölby. Hoa är den som bjudit in oss så han har stannat hemma från jobbet på Caverion i Linköping.

– Jag har en halvmil längre till jobbet nu än när jag bodde i Skärblacka. Men det går ändå snabbare.

Huset byggdes såvitt de vet av en officer år 1912. Totalt är Appelgrens den femte familjen sedan dess. Men det är först nu det blivit så ljust både inne och ute. Gunilla och Hoa har sågat ner flera mer än manshöga häckar som höll nyfikna ögon och solen borta från hus och trädgård. Så mycket ljus som möjligt släpps nu in. I sovrummet finns en gammal persienn som de hittat i ett förråd och i ett endaste rum finns mycket sparsmakade gardiner.

När vi går in i sovrummet vispar det till runt fötterna. En stor svart katt, Cleo, smiter ut för att inte behöva träffa nya människor. Hennes kompis Morris däremot kommer gärna fram och nosar. Båda är av rasen maine coon, riktigt stora katter med lodjurstofsar i öronen. Morris är störst med sina modiga 8,5 kilo.

– Jag hade hoppats att han skulle bli större, pappan vägde flera kilo mer, säger husse och lyfter sin vackre bjässe.

Fönsterrutorna är med få undantag av ursprungsglas. Men några behöver bytas och de är inte lätta att hitta.

– Om någon har rutor med måtten 420x960, eller lite större, så får de gärna höra av sig, säger Hoa.

När vi ändå är inne på det området skulle husets ägare också behöva hjälp av någon som kan spänna om innertak i papp. Inte heller en kunskap man är född med, eller hur? När vi är på besök är gräsmattan lite smutsig och gräset är höstlikt. Men i vår kommer både gulsippor och liljekonvaljer att växa i mängd både innanför och utanför tomtgränsen.

Hoa intar sitt favoritläge i en stor rutig fåtölj med fotpall när vi ska ge oss av. Morris stannar intill husse och Cleo, ja, hon är någonstans ute på ägorna.