Gårdsmiljön på Torpet tar andan ur oss. Flera av de timrade 1800-talsbyggnaderna har aldrig sett en färgpensel och är vackert grå av ålder.
Runtomkring böljande hagar med äppelträd och mossbelupna stenmurar. Inget vittnar om att det är 2000-tal – eller ens 1900-tal – allt är bevarat som i en tidskapsel.
Vi är inte de första som låter oss hänföras. Redan 1953 svängde Arne Svanström från Nordiska Museet uppför backen till Torpet för att dokumentera de bevaransvärda byggnaderna.
Blev förälskad
År 2009 var det Elisabeth Karlssons tur. Trots att Elisabeth bor bara någon kilometer bort hade hon aldrig varit här. Nu när gården var till salu åkte hon hit mest av nyfikenhet.
– Jag vart förälskad, fullständigt förälskad. Jag trodde inte att det fanns sådana här miljöer kvar.
Ett drömställe
Buskarna växte manshöga runt husen. Taket på fårhuset hade rasat in och i bostadshuset var golvet genomruttet. Men Elisabeth och hennes man Anders slog till.
– Många tyckte nog att vi var tokiga. Men jag har alltid varit kulturellt intresserad och för mig var det här ett drömställe, säger Elisabeth.
Under ett par år har nu Elisabeth och Anders varsamt rustat upp gården. Taken har lappats, ruttet timmer har ersatts, murstocken har lagats. Beteshagarna återställs med slyrensning och betande kvigor.
Gamla metoder och material är det som gäller här på Torpet, som kalkbruk, linoljefärg och trätjära – för övrigt kokad av Martin Hanzon från grannbyn Njölhult.
Museum och kanske kafé
Det mesta får paret Karlsson bekosta ur egen ficka, men länsstyrelsen bidrar med 95 000 kronor. Byggnadsantikvarie Marie Hagsten tycker att det är väl använda pengar:
– Att Torpet kom i familjen Karlssons händer var det bästa som kunde hända. Annars hade nog inte alla husen funnits kvar i dag, säger hon.
Elisabeth och Anders ska inte bo här utan vill bevara gården som en museimiljö. De vill visa upp den för besökare, kanske ha en liten servering. Frågan inställer sig: Varför gör ni allt detta?
– Vi har ett jättestort intresse för det här, en känsla för äldre saker, för landsbygdens kultur. Det här är ju allas vårt gemensamma kulturarv; för inte så länge sedan bodde 80 procent av svenskarna så här, säger Elisabeth.
Ett projekt till
Skivermåla är en liten by där Torpet är en av tre gårdar. Märkligt nog pågår ytterligare ett byggnadskulturprojekt ett stenkast bort, vid Marianne Anderssons gård. Där stöter vi på Jan Örntorp, murare från Tidersrum, som lägger sista handen vid en gammal linbastu som han restaurerat.
– Ett roligt och ovanligt jobb. Jag har arbetat med gamla eldstäder i 25 år, men det här är den första linbastun, berättar han.
Linbastun användes förr för att torka gårdens linskörd. Här finns också allehanda gamla linberedningsredskap bevarade: linbråka, skäktfat, frörepa och skäktkniv. Liksom grannarna Karlsson tänker Marianne ordna guidade visningar.
– Och jag kanske ska odla lin och ha kurser i linberedning här i linbastun, funderar Marianne.
Smedja ska också rustas
Granne med linbastun ligger en gammal smedja. Den stora blåsbälgen är intakt, men ässjan är helt nedrasad. Det kliar i Jan Örntorps fingrar, det vore roligt att få bygga upp den också igen.
– Om vi får bidrag från länsstyrelsen så gör vi det framåt vårkanten, säger Marianne.
Jan Örntorp är flitigt anlitad som murare i känsliga kulturmiljöer. Till exempel har han jobbat på kulturreservaten Öna och Smedstorps dubbelgård.
– Ända sedan jag gick som lärling hos kakelugnsmakare Ralf Wigge i Stockholm har jag hållit på med gamla eldstäder och jag har mer jobb än vad jag hinner med.
Lerbruk och kalk
När Jan restaurerar gamla miljöer är det lerbruk och kalk som gäller, ingen cement.
– Lerbruk funkar bra i nya hus också. Kortsiktigt blir det dyrare eftersom det tar längre tid, man måste vänta på att det torkar i flera omgångar. Och det gäller att veta att man tänker använda eldstaden ofta, annars blir ytan porös och släpper. Men gör man det håller det hur länge som helst och lönar sig i längden, säger Jan Örntorp.
Den 23 maj får intresserade chansen att titta på linbastun, smedjan och Torpet. Då anordnas en visning med ägarna och Marie Hagsten som guider.