Trädgårdsglädje året runt. Är det inte så vi helst ville ha det? Att vakna en kall januarimorgon och se vita frostkristaller i fröställningar och gräs är en syn som nästan kan mäta sig med den bästa av sommardagar. När trädgården går mot höst och blomsterfägringen är över, då har gräsen sin bästa tid. Vipporna har mognat. Stänglarna böjer sig. Hösten ger färg och det gröna går långsamt över till rött eller brunt. De vissna gräsen måste stå kvar över vintern. Skär du ned dem är det risk att fukt tränger in genom rören och plantan fryser bort. Först när våren kommer är det dags att klippa ner och städa bort.
Invid ett fågelbad planterade jag för några år sedan en planta Molinia caerulea ssp arundinacea ´Fontäne´. Jättetåtel är det namn arten fått på svenska. Den blev gott och väl ett par meter hög och böjer sig elegant över en likaledes högvuxen gul iris och en rufsig tuva av nån Carex-art. Särskilt vacker är den här skira tåteln under hösten då den nått sin fulla höjd. Helt förtrollande i frostskrud i januari. Tyvärr är den lite vindkänslig. Blir det blåsigt under vintern...då lägger den sig. Kanske skulle jag ha planterat den mera skyddad tillsammans med höga perenner. Så gör holländarna.
Trädgårdsmodet med höga gräs och perenner kommer från Holland. För tiotalet år sedan talades mycket om "den holländska perennavågen", om Piet Oudolf, Mien Ruys, Henk Gerritsen och Anton Schlepers bland andra. Sen kom Piet Oudolfs och Henk Gerritsens bok Drömplantor på svenska och fler än en lät sig förtrollas. Boken tog snabbt slut i bokhandeln men i höstas kom den i ny, efterlängtad upplaga.
På en workshop i skånska Tjörnedala för några år sedan fick jag tillfälle att lyssna på Piet Oudolf som berättade om sina trädgårdsvisioner. Det var också då jag köpte min jättetåtel. Då fanns det inte speciellt mycket gräs att välja på i svenska plantskolor. Nu finns betydligt mer.
Vi talar kanske inte så mycket om "perennavågen" längre, men under åren som gått har den trots allt gjort tydliga avtryck i trädgårdsdesignen här i landet. Piet Oudolfs Drömpark i Enköping har fått världsrykte. I Linköping har landskapsarkitekten Ulf Nordfjell fyllt entrépartiet till Trädgårdsföreningen med höga gräs och perenner, klart inspirerad av de holländska förebilderna.
I somras var jag i Holland på Floriade 2002, den stora internationella trädgårdsutställningen som återkommer vart tionde år. Nyfiken på holländsk trädgårdsdesign ville jag förstås också besöka några av förebilderna till perennavågen: Piet Oudolfs privatträdgård och hans plantskola i Hummelo, Mien Ruys fascinerande idéträdgårdar i Dedemvaart, och Prionaträdgårdarna i Schuinesloot som inte heller de ligger så långt Dedemsvart i provinsen Overijsel.
Prionaträdgårdarna, Priona tuinen på holländska, skapades av konstnären Henk Gerritsen och hans vän och kompanjon fotografen Anton Schlepers vid Antons föräld-ragård och kom att bli en del i det som kallats "den holländska perennavågen". I år firar Priona tuinen 25-årsjubileum.
Priona tuinen är en plats att älska. Eller avsky. Det här är inget för den pedantiska ordningsmänniskan. Hellre en plats där den mera bohemiska och svärmiska trädgårdsentusiasten kan finna idéer och stimulans. En plats för känslan. Här finns den vilda naturen, till synes otämjd. Hemliga snår med fågelfladder, dunkla vattenytor där grodorna kväker och rum efter rum med spännande upptäckter.
Här har man haft naturen som förebild. I Henk Gerritsens trädgårdsfilosofi ingår att hela tiden låta trädgården utvecklas med naturen och inte mot den. Växter som inte kan klara sig utan kemiska gödningsmedel och bekämpningsmedel hör inte hemma här. Insektsangrepp och till och med svampangrepp måste accepteras i en naturlig trädgård. Nog är det en vision att ta efter? Men skall jag vara helt ärlig. Nog kändes det som om en del av Priona tuinen hade lite väl mycket av förfallets charm. Samtidigt en tröst för den som inte ständigt vill leva med sekatör och ogräsjärn i handen.
Jag lät mig i varje fall inspireras. Och med bilen fylld av spännande grässorter att plantera vände jag hem. När sommaren är här, då kan jag berätta hur det gick!
FOTNOT: Tyvärr finns ganska litet skrivet om gräsen på svenska. Hoppet står till förlagen att spinna vidare på det nyvaknade intresset och exempelvis ge ut Michael Kings och Piet Oudolfs Prachtig Gras (=Praktfullt gräs) i svensk översättning. Boken kom på holländska 1996.