Mormor och morfar köpte dem runt 1920. På de faten har hela släkten ätit skinkan till jul och äggen till påsk. De plockades ur ekskåpet till födelsedagsfester och till begravning. De ingår i bandet till tidigare generationer. Förhoppningsvis ska de en gång stå på bordet hos något av barnbarnsbarnen.
Mindre vacker är den vita tallrikssorten med en liten kant. En krona och nittio öre styck på Ferdinand Lundquists varuhus i Göteborg 1970. I sommar blir de krukfat. Men på dem har barnen lärt sig äta själva, den lilla kanten stoppade effektivt matens framfart ut på bordet.
En prickig variant ligger kvar och skäms i samma tallrikshög. "Samma mönster som min badrumstapet", skrattar en kollega. Inköpta av min mamma som tyckte att man borde byta porslin någon gång. Och så de nyare: en modernare sötblommig och de avlånga som får plats på en smal köksbänk. Ännu saknar de familjehistoria.
Tallriken bjuder fram maten. Mammas fisktallrikar med stora glosögda, slemmiga fiskar på höll på att göra fiskhatare av oss allihop. Gröna Anna eller en Blå Blomster kan istället väcka matlusten.
Tallrikar ska vara STORA, säger någon. De måste få plats i diskmaskinen, säger en annan. De ska vara från 50-talet, tycker en tredje. De ska i vilket fall som helst inte vara så repiga att de blir äckliga.
Någon samlar på dyra handmålat porslin, andra väljer hellre billigt och byter oftare eller blandar friskt med auktionsfynd, second hand och ärvda dyrgripar.
Rörstrand, Gustavsberg, Höganäs, Uppsala Ekeby, Gefle, Hackefors, Ikea, Royal Copenhagen... Alla har de försett/förser oss med fat för mat.
Ranka, Ostindia, Koka, Cuba, Salix, Kryss, Berså, Swedish Grace, Sundborn. Nobel, Collection, Blå Blom, Pyro (den första ugnssäkra servisen från 1930), Allmoge, Minuskel, Lovisa, Måsen...