Farligt eternit blev torparkex

Den smetiga och dödliga massan heter följaktligen asbestcement men fick det mindre farliga och kommersiella firmanamnet Eternit.

Mer än 30 år efter förbudet mot asbestcement ökar intresset för eternit i byggnadsvårds- och kulturmiljökretsar.

Eternitplattorna har fått ett bevarandevärde som en del av vårt kulturarv som klädde in folkhemmets villor.

Vad anser du om eternitens ställning i svensk byggnadskultur?

- Den är berättelsen om drömmen om det underhållsfria huset som fick ett oerhört stort genomslag under efterkrigstiden, inte minst på landsbygden.

Analysen levereras av Linköpings stadsantikvarie Gunnar Elfström med breda kunskaper om bebyggelsekultur och han lägger till:

- Eterniten eller sidiplattan var ett uttryck för samhällets och människan framtidstro och ambition att stävja tidens gnagande tand, säger Gunnar Elfström.

Eternit började tillverkas i Sverige på licens 1907 och fick sitt breda genombrott i samband med funktionalismens framgång på Stockholmsutställningen 1930.

Efter andra världskriget massproducerades de billiga, underhållsfria och brandtåliga fasadplattorna med öknamn som torparkex, norskt tegel eller fattiglappar. I början användes de mest som tak. Men speciellt på västkusten på ytterväggarna eftersom eterniten pallade för både vind och salta vattenstänk.

Asbest är livsfarligt och fick den mördande huvudrollen i en av landets värsta arbetsmiljöskandaler på 1970-talet där eternitfabriken i Lomma avslöjades som en dödsfälla.

De mikroskopiskt små asbestfibrerna fastnar i lungornas flimmerhår och orsakar sjukdomen asbestos. På grund av fabrikens usla arbetsmiljö invalidiserades och dog många i lungcancer och stendammslunga. Dessutom mörkade cheferna de väl kända riskerna.

FOTNOT. Eternitplattorna förbjöds i Sverige 1977 men betraktas som hyfsat ofarliga så länge de är oskadda och inte utsätts för åverkan.