– Välkomna in i djungeln, hälsar Eva Hjalmarsson när vi kliver in på grusgången som varit bred men numera är smal som en gräsklippare mellan aklejor, klint, allium och lupiner som förökat sig från blomsterhaven runtomkring.
Över oss tornar fruktträden upp sig, obeskurna sedan decennier: augustipäron, greve moltke, gravensteiner, astrakan. Pampiga träd med håligheter där fåglarna trivs och som fortfarande ger gott om frukt, om än lite svår att komma åt. Framför allt ger träden skugga.
– Skuggan är en förutsättning för att blommorna ska överleva, jag kan ju inte hålla på och vattna överallt, säger Eva.
Ellalid är Evas barndomshem. Här föddes hon en junidag för 84 år sedan och hit återkom hon 1980 när föräldrarna var döda. Hon och hennes man byggde ut det gamla huset från 1875 och i den här fantastiska trädgården har barn, barnbarn och nu till och med barnbarnsbarn älskat att springa omkring och leka. Evas pappa var mycket trädgårdsintresserad och de flesta av de blomsorter som finns här i dag är det han som har planterat eller sått.
Eva låter alla blommor fröså sig och sprida sig lite som de vill.
– De bara kommer upp och jag låter dem komma upp. Jag kan inte rycka upp blommor, det som lever får fortsätta leva. Utom kirskålen då, den måste jag dra upp för att allt det andra ska synas.
Vi promenerar genom trädgården och fascineras av mångfalden: spirea, ormbunkar, parasollblad, höstanemoner, pioner av alla de slag, dahlior, nattviol, magnolia, stjärnflock, tremastarblomma, luktärt, tistel, blåklockor, kaprifol, klätterhortensia, krollilja, iris, vävarkarda ...
Flera av blommorna är gamla sorter som fått experter att intressera sig för Eva Hjalmarssons trädgård.
– De har varit här från Gamla Linköping och grävt upp en del plantor. Trädgårdssmörblomman och den rosa luktpionen har de till och med skickat till Alnarp som ville samla in 1940-talsväxter.
Eva flyttar ut trädgårdsmöblerna i mars när gräsmattorna färgas blå av scilla. Sedan flyttar hon inte in dem förrän i oktober efter en lång säsong där växterna avlöst varandra. Men så värst mycket sittande blir det inte i möblerna. För även om det mest handlar om självsående perenner är det mycket jobb i en trädgård på över 2 000 kvadratmeter.
– Sätter jag mig ner ser jag alltid något som behöver göras. Så jag går omkring i trädgården och fixar hela dagarna. Men det är bra, jag är diabetiker och ska inte sitta för mycket.
Ibland besöker Eva vänner med ”perfekta” trädgårdar – kantklippta, ogräsfria, välordnade. Och då kan hon tänka att hon borde ha det mer så hemma hos sig.
– Men så kommer jag hem och tycker att det är rätt fint här ändå. Här trivs jag och här hoppas jag kunna bo till den dag jag dör.