De gula och gröna trevåningshusen följer så elegant svängen uppför Skogslyckegatan att det ser som om varje hus är böjt. Jag är tvungen att ställa mig vid ett hörn och titta längs långsidan för att konstatera att det är en synvilla, som arkitekten åstadkommit genom att på olika sätt saxa och vinkla huskropparna.
I ett av husen bor Eva Lindgren sedan några år tillbaka. Hon flyttade hit från Småland när hon gick i pension från folkhögskolan där hon jobbat de sista 30 åren av sitt yrkesliv. Eva har två barn i Linköping och ett i Stockholm och hon ville komma närmare barn och barnbarn.
– Sedan är ju Linköping en trevlig stad att bo i med ett större kulturutbud än vad jag varit van vid. Jag tittade på lägenheter i Ekholmen och Berga också, men föll för Johannelund. Här är så lugnt och skönt, med fina promenad-vägar. Och i Johannelunds centrum finns bibliotek, apotek och allt vad man behöver, säger hon.
Huset är byggt 1958–59 och när Eva köpte HSB-lägenheten var det mesta original.
– Jag rev ut allt. Nytt kök och badrum, bort med de sunkiga, platsbyggda garderoberna. Lägenheten är bara 68 kvadratmeter och jag ville ha loss mer ytor, till exempel för ett större köksbord.
Eva har inrett stilfullt och personligt, med en blandning av arvegods från farmor och designmöbler från Källemo som hon köpte under sin småländska tid.
Lägenheten är genomgående med ljus från två håll. Balkongen mot baksidan vetter mot en skogsdunge och här märks det inte alls att det faktiskt är ett relativt centralt läge i Linköping.
– Det känns nästan som i min småländska sommarstuga som jag gjorde mig av med när jag flyttade hit. Jag tycker mycket om min balkong, säger Eva och visar sina odlingar av klematis, kaprifol och bacuba som när vi hälsar på i slutet av november fortfarande lyckats trotsa kylan och blommar vackert.
På andra sidan skogsdungen bor Evas yngsta barnbarn, 4 och 6 år, som får mycket av hennes tid. Evas andre son har två hundar i Hejdegården som Eva tar på promenader längs Stångån.
Men Eva har tid för sin stora hobby också: att göra hattar. Intresset för hattar har hon med sig från uppväxten i Piteå där hennes mamma var modist på 1930- och 40-talen.
– När jag föddes blev hon hemmafru, det var ju så på den tiden. Men hon fortsatte i hemmet med att ändra hattar och sy skinnmössor, berättar Eva.
Det dröjde till 1990-talet innan Eva tog upp sitt intresse och själv började tillverka hattar. Hon gick kurser och fortfarande åker hon på kurs på Mullsjö folkhögskola en vecka varje sommar för att få inspiration och lära sig hantverket av Brigitte Gylling, som är modist i Eksjö.
Eva Lindgren gör ett 20-tal hattar om året. Det händer att hon säljer en och annan, men någon större affär är det inte. Hon tar 500–800 kronor för en filthatt, beroende på materialet som kan kosta upp till 600.
– Det är en ren hobby. Hattarna är en avkoppling för mig, ett roligt handarbete, säger hon.
Många hattar har Eva på hyllor i hallen, som ren dekoration. Men en del bär hon på huvudet när hon går ut.
– Jag tar på mig en hatt om jag går ner till centrum och handlar, om det inte regnar. Och den här sommaren, som var så varm, hade jag stråhatt varje solig dag. I en småstad kan det hända att folk tittar lite konstigt om man har hatt, men inte här i Linköping.
En del hattar gör Eva från grunden, men lika ofta gör hon om gamla huvudbonader.
– Jag letar framför allt efter gamla filthattar när jag går i second hand-butiker, de kan ångas upp och rengöras så att de blir som nya. Sedan kan jag göra om dem till nya modeller. Just nu är det mycket 1920-tal i hattmodet, hattar med litet brätte som går ner över öronen. Och jag gör en del mössliknande hattar, det känns som att det är gångbart nu.
Ett problem för Eva är bristen på hattstockar. De flesta slängdes eller eldades upp när hattaffärerna stängde. I Östergötland finns det bara en enda hattaffär kvar, Åkerlind & Janzons efterträdare i Norrköping. Jag frågar Eva vad som hände med hattbärandet och om det finns någon framtid för hattarna.
– När jag var barn hade alla hatt. Jag minns hur pappa lyfte på hatten och hälsade på alla han mötte. Fortfarande på 1970-talet var det många som hade hatt, men på 80-talet försvann de alltmer. Men jag tycker att jag ser en del unga som har hatt, så det är väl inte omöjligt att det kommer tillbaka.