Ett rum att bli glad av

Inom vården används ljusa, kala rum där det ges ljusterapi. Birgitta har uppfunnit det motsatta, skulle man kunna säga. Ett rum utan en enda vit pryl. Ja, bortsett från sytrådsrullen då.

– I januari hade en inredningstidningen ett reportage med rubriken ”Vitt är ingen färg” och det var då det här galna projektet startade, säger hon och visar upp sitt färgsprakande, karamelliga, tokiga och helt underbara hobbyrum.

Fast att det skulle vara en motsats till ett livgivande ljusterapirum inom vården var ju orättvist sagt. Här är verkligen inte murrigt och deppigt. Tvärtom!

Proffs lejdes in och fick uppdraget: två väggar ska vara mörkrosa, två ska vara ljusgröna, taket ska vara ljusrosa, garderoberna gröna . . .

– De sa att de aldrig varit med om något liknande, skrattar Birgitta. Och ja, det är väl lite hysteriskt, men faktum är att jag blir väldigt glad av att vara härinne och är helnöjd med slutresultatet.

Maken Sören följde spänt projektet, men var aldrig orolig.

– Nej, hon har sinne för sånt här.

När målarna var klara satte Birgitta själv igång med att måla möblerna i en mustig lila kulör.

Hon hittade en gammelrosa tak-lampa på S:t Erikshjälpen, en lila matta på Wahlbecks och lagerhyllor, som fick bli gröna, på Ikea. På dem står mängder av burkar med spetsar som kommer från en nedlagd syfabrik i Kinnarp som en av de tre döttrarnas man köpte upp för att ha bilar i.

Man slickar sig nästan om munnen härinne. Snålvattnet rinner till. Det är som att vara mitt i en smågodis-påse och de ljusa rummen utanför känns efter en stund lite bländande, som om man behöver kisa med ögonen.

Birgitta har alltid älskat att sy och pyssla, men aldrig haft det som jobb.

– Nej, jag jobbade på posten i många år, men det som verkligen satte fart på skaparlusten var en ettårig textilkurs som arrangerades av Lunnevad och Hemslöjden 2005.

Det var på den kursen Birgitta träffade Agneta Ottosson som tipsade Bostad om väninnans syrum.

– Vi träffas regelbundet för att skapa och sy och har jätteroligt tillsammans.

Den stora frågan är förstås om Birgitta nöjer sig med detta enda färgstarka rum eller om penslarna ska få vina även på andra håll i radhuset i Sturefors.

– Vi får se, ler hon lite beslöjat. Men nog blir man sugen alltid . . .