Filurar på ett udda grepp: att införa en mobilfri zon därhemma. Inte för att jag är överkänslig mot strålningen, utan för att pipet gör mig vansinnig.
Mobilpip har samma effekt på mig som tysk techno. Den annars tämligen harmlösa och väna kvinnan känner adrenalinet strömma till, och om inte musiken/pipet upphör snabbt vill hon börja veva, ja slåss alltså.
Det är möjligt att kognitiv beteendeterapi skulle kunna komma till rätta med denna störning, men det verkar både billigare och enklare med en mobilfri zon.
Pipet är förstås inte hela boven i sammanhanget. Det som kanske stör mig ännu mer är bristen på MH. Mobilhyfs.
Mobilägare som lider brist på MH kan delas in i fyra kategorier. Råmaterialet till dessa gruppindelningar är hämtat bland mina kär-aste bekantskaper i livet. (Möjligen får de kategoriseras som forna vänner efter den här skrönan.)
Gaphalsarna (förlåt, mamma!). Här har vi de, företrädesvis aningen äld-re, mobilnyttjarna som inte ens anammat det fiffiga med vanlig, traditionell trådtelefoni. De tror, att eftersom det inte ens finns en sladd till mobilen så måste de SKRIIIIIKA för att deras meddelande ska nå mottagaren. De använder röstresurser som vore det en megafon de nyttjade som kommunikationsmedel. Alla i omgivningen hör vad gaphalsarna penetrerar via sina mobiler. Det finns helt enkelt ingen chans att komma undan.
Hysterikerna (förlåt, gudmor!). Den här gruppen kan inte stänga av sina mobiler med mindre än att de får panikångest och svår hjärtklappning. Ja, de vet säkert hur man gör rent tekniskt, men deras organismer klarar inte av tanken på att de då skulle kunna missa något livsviktigt sms, som "tja, läget?". Att stänga av sin mobil är för en hysteriker som att koppla bort sig från själv verkligheten, hela livet.
Värstingarna (förlåt, syster!). Den intressantaste gruppen. Jag blir inte klok på om värstingarna är totalt ohyfsade eller bara makalöst aningslösa. Arten finns bland bägge könen och i alla åldrar, men yngre kvinnor tycks vara i majoritet. Utan bryderi kan en värsting med hög klar röst avhandla hela sitt sexliv på Swebussen mellan Linköping och Göteborg. Den resenär som inte har cd-ploppar i öronen får veta exakt hur dyngrak hon var på senaste festen, med vem hon tumlade runt på nattkröken och hur det förlöpte. Det är skojigt att vara ofrivillig åhörare. Till en början, sedan är det bara oändligt sorgligt.
Inte heller inser en äldre värsting att en hel Ica Maxi-kö faktiskt inte vill höra ett 17 minuter långt samtal med en presumtiv köpare av dotterns ridsadel. Men de kan ju inte gå undan! Då förlorar de sin plats i kön. Sadelsäljaren hade ju däremot kunnat försvinna bort till fiskdisken eller nåt. Det var ju ändå hennes lillasyster som skulle betala maten.
De omogna (förlåt, dotter, som just fått en mobil av gudmor!) "Kolla, kolla kolla mamma! Nu har jag fått ett sms till från den där okände Martin. Han undrar om vi ska ta en glass nånstans." "Nån har väl knappat in fel nummer igen, gumman." "Jamen, hur ska jag göra då, för att kontakta den där Martin och tala om att han sms:ar till fel människa? Hur får jag fram hans nummer?"
"Ingen aaaning, älskling! Jag har ingen mobil, jag kan knappt ringa från en mobil, jag är en fossil, förlåt, jag vet!"
Stackars arma barn! Hur ska det gå för henne i livet?