Nära Vikingstad och nära stan ligger Ekenäs. En gång var det torp med ett rum och kök, kallvatten och utedass på gården. En fotogenkamin och en vedspis höll värmen inomhus.
Så fann Johanssons huset när de letade efter ett eget ställe att bo i. Året var 1969 då de köpte Ekenäs för 37 000 kronor.
-- Det var så mycket pengar så jag kunde inte sova om nätterna, säger Barbro.
Torpet är byggt på 1880-talet och har legat avskilt från allmänna vägnätet. Två hjulspår över gärdet var enda förbindelsen med omvärlden. Vem kunde då ana en kommande riksväg inte många meter från huset, med ständigt pågående trafik?
Barbro och Georg köpte huset ändå. Lite rädda var de för att de två barnen inte skulle ha tillräckligt med respekt för trafiken, men det blev aldrig några problem.
-- När de var små och skulle till skolan följde jag dem varje morgon över vägen till skolbussen, berättar Barbro.
Nu är ju E4-trafiken borta och med den den tunga långtradartrafiken. Fortfarande ilar här 6 200 bilar varje dygn. Pendlarna till och från Mjölby väljer gamla riksvägen hellre än E4.
Ekenäs har moderniserats mycket genom åren och treglasfönstren dämpar trafikljudet. Det gör också den stora granhäcken.
-- Och så vänjer man sig, säger Georg. Nu reagerar vi istället om det blir tyst.
Georg är målare till yrket. Han har arbetat på många av Östergötlands gods och gårdar, plockat fram originalfärger under lager av tapeter, lagt på bladguld i biblioteksrum, marmorerat pelare i stora hallar. På hemmaplan tog han sig an det lilla torpet, byggde ut och byggde om.
Han fick börja med att riva upp golv som sjunkit.
--Allt här inne har jag gjort om, säger Georg och pekar på golv, tak och väggar.
Först och främst fick han i ordning köket och rummet på nedervåningen, sedan blev det sovrum på den gamla vinden.
--Vi hade det rätt spartanskt i början, berättar Barbro. Vi hade utetoa länge och tvättstuga i ladugården. Vi badade i badkar i ladugården och hade levande ljus på badkarskanten.
Hade ni? En fråga med en aning av i-landsproblematik i sig.
-- Visst, säger Barbro, det var inget märkvärdigt med det.
1983 började den stora utbyggnaden, fördröjd ganska länge på grund av bygglovs-krångel.
Då byggdes huset till en total yta av 145 kvadratmeter och fick en rejäl hall, tvättstuga, groventré och ett ännu större vardagsrum med plats för matbord och barnen och deras familjer.
Georg kallar sig själv för pillmakare och vi får se hans framfart i huset. Vackert målade lister, stuckaturer i taket, en sängram inköpt på loppis för trehundra kronor har målats i milt grön och ton i ton med tapeter och lister. I golvet extra plankor för att få mer stadga.
På övervåningen värmer murstocken sovrummen och vi stryker med handen över ljumma vävtapeter.
-- Omodernt sägs det. Jag skulle aldrig vilja byta ut dem, säger Barbro.
Åtta och ett halvt kilo katt har tagit plats i sängen och struntar i ombyggnader och vävtapeter och målade sängar. Bara Skruttis får en skön plats att sträcka ut sig på kan han nog bo var som helst.
Han bryr sig inte heller om att följa med oss ner till köket som har luckor i massivt ek. Det är ett utställningskök från ett byggvaruhus, ett tips för att komma ner i pris. I kökstaket och i många andra tak brasilianskt furu, köpt en tid när ingen pratade om skövlandet av regnskog...
Utanför det nya vardagsrummet är uteplatsen. Tvätten hänger ute och torkar och doftar av tidig vårvintersnö. Vi följer med Georg till torparladugården (nästa projekt att rusta upp, säger han) för att ta en titt på familjens dyrgrip. Där det förr i tiden fanns grisar och höns, står nu en Ford Zephyr från 1959, inköpt för några tusenlappar. Den vårdas mycket ömt.
-- Stick in huvudet och lukta, säger fotografen Micke. En blandning av galon och bensin. Det luktar rätt.
Barbro och Georg åker gärna på veteranbilsträffar och har utrustat bilen med femtiotalsattiraljer: en hund i bakrutan som vickar på huvudet, en unikabox med bestick, muggar och fat och ett hopfällbart campingbord i bagaget.