Enkelstugan var det vanligaste hemmet

Enkelstugan är vanlig även i andra landskap. I Närke kallas den för Närkestugan och i Dalsland för Dalslandsstugan.

Planlösningen kännetecknas av att cirka en tredjedel består av kök och förstuga, vilket i Östergötland dialektalt heter farsta. Resterande två tredjedelar utgörs av stugan, ett slags motsvarighet till dagens vardagsrum.

I sin äldsta form fanns inget separat kök utan stugan, eller stuva, fungerade som ett allrum med kök, sovrum, matrum, vardagsrum och arbetsrum. Då fanns endast en oeldad kammare innanför förstugan.

Så småningom inrättades ett smalt kök med bakugn och spis.

Maten lagades på den öppna hällen som också gav värme och ljus.

Enkelstugan förekommer i olika sociala miljöer, såväl torpstugor som mer präktiga bondstugor.

Mindre ämbetsmannaboställen har enkelstugans planlösning, såsom klockaregårdar, sergeant - och mönsterskrivarboställen. Även i städernas träbebyggelse finns enkelstugorna representerade. Bondstugorna fick redan på 1700-talet en inredd halvvåning och senare från och med slutet av 1700-talet blir två våningar vanliga.

Övervåningen inreddes inte alltid fullt ut, utan kallades för nattstuva och fungerade som garderob och förrådsrum.

Sommartid när gårdsfolket inte längre behövde trycka ihop sig för att hålla värmen kunde nattstuvan bli sovkammare. Vid behov fungerade den som gäststuga.

Men i och med att kakelugnen gör sitt intåg även i bondstugorna från och med 1800-talets början kunde man måla och tapetsera utan att rummet blev svart av sot.

Ofta slog man på stort och inredde en sal på övervåningen försedd med kakelugn och med köpetapeter eller storslagna dekorationsmålade väggar.

Långt in på 1900-talet förutsatte folk med att trycka ihop sig i stugan och köket för att hålla värmen medan salen eller finrummet på övervåningen endast användes vid festliga tillfällen. Det var först i och med att man drog in centralvärme som det ålderdomliga bostadsskicket förändrades.