Alla tv-program som är populära i de breda leden sågas på de stora tidningarnas kultursidor. Så också "Rent hus". Jag håller inte med. För mig är "Rent hus" verklig må-bra-tv .
1. De bägge städkvinnorna är hejare på att gno och delar glatt med sig av, åtminstone för mig, okända rengöringstips som är både billiga och klimatsmarta.
2. De får mig städsugen! Kanske för att de använder humor i stället för förnumstighet som vapen.
3. Det som hade kunnat bli en orgie i social misär har blivit något annat. Kvinnorna hyser massor av medmänsklig värme. När de lämnar de forna lortgrisarna, som alla tycks vara vid sunda vätskor men av olika anledningar tappat greppet över sina hem, får man en känsla av att alla inblandade parter mår bra.
Mitt välmående handlar också om det faktum att mitt hem inte på långa vägar är så ostädat som jag trott. I pur eufori över detta springer jag i reklampausen glatt upp och förpassar mina fläktfilter till en balja med varmt vatten och diskmedel. Små punktinsatser är bättre än inget. Hellre lite ibland än mycket aldrig ...
Städning har alltid varit ett komplicerat kapitel i mitt liv. Och min mammas. Min mormor hade städdille, sanerade vilt både här och där, och länge närde min mamma en förhoppning om att åtminstone en liten städgen (som uppenbart hoppat över hennes led) skulle ha vidarebefordrats från mormor till mig.
Men icke. Alltså har jag heller ingen som helst förståelse för människor som beklagar sig över sin övernitiska mor eller svärmor. Jag tycker det vore underbart med en sådan! Hem kommer hon och far runt som en tornado. Hon får gärna stuva om i skåp och hyllor också, det gör mig ingenting alls.
Länge ställde jag mitt hopp till Helggubbens pappa som är en väldigt ordentlig människa (typ: alla öppningsbara delar på kaffebryggaren står öppna för att undvika sunkig lukt), men med 15 mil emellan oss kan jag förstå att han inte kommer sättande ... Och Helggubben själv verkar inte ha ärvt mycket av sin fars sinne för extrem ordning och reda.
Blir jag singel någon mer gång ska detta bli min huvudfråga. Utan att avslöja mig alltför mycket ska jag nogsamt sondera städterrängen kring min tilltänkta. Jag ska besöka hans föräldrahem, sova över och tyst som en mus överraska eventuella silverfiskar med ficklampa. Jag ska lyfta på toalettringen och nagelfara undersidan. Jag ska stryka med fingret längs alla lister. Under förevändning att jag sett något fastna ska jag lyfta ur filtret i diskmaskinen och hårdstudera det. Och när ingen ser ska jag undersöka hur geggigt mina blivande svärföräldrars tvättmedelsfack är. Självklart ska jag också kolla statusen i trädgårdsbodar, bilens handskfack, skåpet under diskbänken ...
Om allt är tipptopp ska jag bli jättekär.
Bäst är att välja ett ensambarn så att föräldrarna inte har fler att fördela sin städlust på. Och allra helst bör det vara en hemmaboende lite äldre man, så att svärföräldrarna drabbas av totalt glädjefnatt över att sonen äntligen fått till det på kärleksfronten och därför kommer och städar hos oss två gånger i veckan.
Jag är 46. Låt oss säga att han ska vara runt 60. Då är min blivande svärmor i 85-90-årstaget ... Oj då.
Kanske vill hon krusa örngottsband i alla fall?