Skolavslutning. Igen. För vilken gång i ordningen om man räknar med alla skrivuppdrag just den här tiden? Men vad hjälper det? Klumpen av gråt i halsen sitter där lika säkert som herpesblåsan på läppen när jag ska på fint kalas.
Jag sväljer och sväljer. Och känner mig lite patetisk. För när alla sommarklädda, förväntansfulla härliga ungar klämmer i med den allra finaste sommarsången där från scenen, så stiger tårarna ofelbart, tar sig över kanten och trillar ner över kinderna. År efter år.
Det spelar ingen roll om fiolspelandet framkallar samma anletsdrag som när man råkar tugga på en bit folie. Det spelar ingen roll om flöjttutandet får trumhinnorna att slå bakut. Det spelar ingen roll om nån äldre, i sitt eget tycke supercool, elev står och gör fåniga grimaser där bakom.
Det är så vackert alltsammans. Och sorgligt. Och vemodigt.
Varför? Kanske för att man vet att många barns förväntningar aldrig kommer att infrias. Kanske för att det framkallar minnen från den egna barndomen. Kanske för att minnena så bryskt påminner en om hur fruktansvärt länge sedan det är. Kanske för att jag är den sorten som tycker att när man nu ändå fått igång tårkanalerna så kan man passa på att tjuta över lite allt möjligt.
Som att min älskade mormor är död (sedan 33 år...).
Som att det var så fruktansvärt plågsamt när yngsta barnet föddes alldeles för tidigt och svävade mellan liv och död i flera månader.
Och sen av glädje över att det trots allt gick så bra och att han nu står där på scenen, spänd och lite orolig inför den riktiga skolstarten i höst.
Gick bra ja. I början för att han fick förtklassig sjukhusvård, därefter för att han haft turen att omgärdas av förstklassiga yrkeskvinnor inom barnomsorgen. Ja, bara kvinnor råkar det vara.
Kloka, pedagogiska, ömsinta, tålmodiga, flexibla, helt fantastiska kvinnor. Som tar hand om och SER mina och dina älskade ungar och därmed är vardagslivets mest betydelsefulla yrkesgrupp. Eftersom de värnar det viktigaste i våra liv -- barnen.
Som får ut en så rutten månadslön att man skäms! Som för att klara ekonomin måste ha en karl som tjänar betydligt bättre. Som ändå stannar kvar eftersom det här jobbet är det bästa, roligaste och viktigaste de kan tänka sig.
Så nu gråter jag en skvätt av ren och skär ilska också.
Och passar på att önska ALLA ER makalösa kvinnor inom barnomsorgen den allra bästa sommaren.
Som sagt, nästan bara kvinnor råkar det vara.
HEM-
LIKT