Det är något med mig och lunchmatsalen på jobbet.
Ingen annanstans, som där omringad av ätande kollegor, får jag så galna idéer.
Som den där gången för 15 år sen när jag plötsligt hörde mig säga ”Vi kan väl springa Göteborgsvarvet!”. Jag, som på den tiden som mest plågade mig runt 2,5 km, fick plötsligt för mig att springa 21 km.
Sagt och gjort, det som sägs i lunchmatsalen kan man ju inte dra sig ur – några år senare hade jag sprungit Göteborgsvarvet fyra år i rad.
För ett par veckor sedan var det dags igen på lunchen. Mellan tuggorna nämnde jag att vi planerade altanbygge, att jag jagade snickare, när en kollega sa:
– Alla män ska någon gång i livet bygga en altan. Det hör liksom till.
Då hörde jag plötsligt min röst:
– Ja, men då gör jag det. Jag bygger altanen själv.
Jag, vars händighet under 43 levnadsår stannat vid att bygga lego och Ikeamöbler, basunerade plötsligt ut att jag skulle bygga en altan!
Så nu sitter jag här med ett altanprojekt på halsen och undrar när någon ska syna bluffen.
Frun är eld och lågor, verkar tro att hon fått en Ernst i huset, som snart också står i köket och talar om att varje gnocchi har sin egen personlighet. Jag håller bluffen levande genom att tala i facktermer med henne. Billigt drag, jag vet, men det funkar, hennes förtroende för mig som byggare är grundmurat.
Efter en flygande start förra veckan, då jag lejde bort markarbetet, är projektet igång.
Det är ju så mycket roligare att göra saker själv om man låter andra göra det jobbiga.
Nu återstår bara lite skruvande och sågande.