Ett mycket ombonat hem. Massor av prylar men väldigt stilfullt placerade. Känns inte som om en endaste sak har sin plats av en slump. Klockan är åtta på kvällen och genom de höga fönstren med gammalt glas glittrar en och annan gatlykta.
På andra sidan gatan vakar parkeringshuset Dukaten, där Linköpings fängelse en gång låg. Den ena ljusstaken efter den andra tänder Håkan. De står tillsammans med lyktor i små grupper och skapar härligt ljussken.
– Åh, säger fotografen Mikael Svensson. Här vill jag absolut fotografera utan blixt.
Så öppnas köksingången – jo de finns i gamla hus – och in kommer Lis Hauge. Hon hjälper sin sambo med alla ljusen och runt oss blir det bara mer och mer mysigt. I hörnet mellan sofforna står en hög trebent stege med en hel del på. Stegen köpte Lis när blomsteraffären i Rimforsa stängde. Nu är den fylld av hängande blommor och lyktor precis som i fönstren intill.
Lis är duktig på att bära hem saker och snabbt se var de kommer att passa. Lite oro ligger i det, förstår jag, hon jobbar nämligen i Stadsmissionens butik där det finns allt möjligt att fastna för.
– Den här lilla fåtöljen var min helt enkelt. Det kände jag så fort jag såg den, säger hon och slår ut med armen mot en 60-talsfåtölj med djurfläckig klädsel.
Bakom den hänger en av Lis egna tavlor. Färgstark och vacker är den, inspirerad av en plåtdörr de såg i Christiania i Köpenhamn förra sommaren. Inte läge att haka ner den stora dörren och bära hem men en rejäl inspiration, det blev den.
En hel del av Lis färglada konst hänger på lägenhetens vita väggar. Hon målat i akryl med mycket klara färger och blandteknik, jag får lära mig att det innebär krita och kol.
De har bott här i fyra år men kände varann långt innan. Båda bodde tidigare i Rimforsa. Så möttes de igen av en slump på en konsert i Linköping och på den vägen är det.
– Första året var inte lätt men nu fungerar allt bara bra, säger Lis och Håkan nickar instämmande.
Från tiden i Rimforsa kände också deras barn varandra. Ingen av dem bor här men de hälsar på då och då. Lis har fem barn och fem barnbarn. Håkan har tre barn, ett barnbarn och ett på väg.
Deras hem är en kompott av två sammanslagna bostäder, inte mycket är nytt. Den känslan får man inte, utan i alla fall jag upplever det som om möblerna skaffats ihop. De passar varann och här och där sticker lite ut bara så där lagom mycket.
– De flesta pratar om att det tar flera månader, eller i alla fall veckor, innan de på riktigt kommit i ordning i sitt nya hem. För oss tog det två dagar, skrattar Håkan och sätter sig i en av sofforna.
Jo, förresten kommer han på. Köksbordet har han lånat från vinden ovanför Kanevads träsnideri i Gamla Linköping. Ett fantastiskt tungt bord – ett gammalt mangelbord – som ingen flyttar på i onödan. Ett litet tillskott med tanke på de 37 år han jobbat hos Kanevad. Till bordet finns två långa träbänkar som tillhört en vävstol. På den ligger två vita fårskinn.
– Jag har aldrig bott finare än så här. Lis är expert på att få det mysigt, säger Håkan.
I stort sett har de samma smak. I ett hörn i köket står hustomten Konrad som de fått av Håkans son. Konrad och en del skyddsänglar vakar över hemmet och dess invånare.
I taket i det stora rummet hänger den största gyllene ängeln.
Att gå runt i hemmet är lite av en upptäcktsfärd. En hel del prylar minner om utlandsresor, annat om barndomen.
Håkan håller upp ett par lapptofflor som han gick omkring i som uppväxande sonen till en frikyrkopastor norröver.
De verkar trivas fantastiskt bra tillsammans.
Hur gör man för att få det hela att fungera?
– Lis låter mig vara den jag är, träffa killkompisar och tjejkompisar precis som jag vill, säger Håkan.
De betonar att de tar en dag i taget.
– Håkan har lärt mig en hel del. Han är en riktig livsnjutare och tar verkligen vara på livet, han är mycket bättre på det än jag.
Hon berättar med glädje hur gott det är att resa med Håkan.
– Han pratar med alla och det blir alltid roligt!
Håkan känns mycket utåtriktad medan Lis är mer tillbakadragen. Men lever man så nära spåverkar man varandra och det betonar de ofta. Visa hänsyn och låta den andra vara som den är men samtidigt automatiskt påverka varann. Hemma delar de matlagning som oftast består av matlådor. I munnen på varann säger de att ”ett piller vore nog”.
Däremot älskar de att äta på restaurang och gör det så ofta de kan.
Favoriten är 1854 på Stora Torget i Linköping. Bishops Arms ligger också bra till och en del andra krogar.
– Det är hundra gånger roligare att gå ut på kvällen och äta. Till lunch duger gott en matlåda, när det nu inte finns ett piller, skrattar Håkan.
Men visst älskar de att bjuda hem vänner på mat! Så berättar de om nyårsaftonen som var alldeles fantastisk. Alla i trapphuset firade tillsammans, ja, bortsett från några ungdomar som hade annat för sig.
– Så kul vi hade! Värmeljus på varenda trappsteg och fritt fram överallt. Vi åt förrätt i en lägenhet, huvudrätt i en annan och efterrätt i en tredje, berättar de i munnen på varann.
Lägenhet och grannar är toppen, det enda som Lis saknar är en gräsmatta. Det var inte lösbart men tillsammans med grannarna har de fixat en uteplats på bakgården där de grillar och trivs tillsammans. Vem har sagt att det är ensamt att bo i lägenhet?