Aha! Vilken bra idé! Nej, titta där! Och där! Oj!
Tänk så mycket man kan göra för att få det fint, spännande och intressant i bostaden. En förstagångsbesökare hemma hos Sylvia och Jan Nilsson i Åtvidaberg blir alldeles häpen. Förstummad, förbluffad, förtjust.
Det finns något tilltalande och vågat från golv till tak i varje rum, det är snyggt förpackat och presenterat, elegant blandat och mixat, fantasifullt fastän högst levande vart än man vänder blicken, det känns som museum och utställning men ändå hemtrevligt och mysigt.
Vem är då designern bakom verket?
Jo, snart 70-åriga Sylvia Nilsson är en pensionerad lärare i Åtvidabergs kommun med stort intresse för just heminredning och design och det förvånar inte det minsta att hon fick inredningsansvaret på numera nedlagda och rivna Långbrottsskolan när det begav sig.
– Även om jag aldrig har haft det som yrke så har jag alltid varit intresserad av inredning och design, säger Sylvia.
Det märks. Såväl reporter som fotograf är minst sagt imponerade och överraskade av Sylvias kreativitet. Källan den flödat ur har inte heller börjat sina än.
– Det är mitt livselixir. Att tänka ut hur saker och ting kan bli eller passa in.
Maken Jan har stått för ombyggnation och renovering av huset, samt det fina arbetet med det annorlunda och nedsänkta trädgårdshuset på tomten, byggt av återvunnet material. Han har dessutom varit högst delaktig i flera av hustruns idéer, när det gäller att omsätta idé till verklighet.
Någon genomgående stil kan man inte tala om i Sylvias fall och det gör hon inte själv heller.
– Det är en blandad stil. Eklektisk, var det någon som kallade den, säger Sylvia med ett stort leende.
Vilket betyder att det är en blandning av flera olika stilar. Eklektisk betyder mångskiftande.
– Jag har inte en stor penningpung, utan försöker göra bästa möjliga för minsta möjliga peng, säger Sylvia.
Det ursprungliga huset uppfördes 1947, men makarna Nilsson har "bara" bott här sedan 1968.
– Jag ville inte ha huset, avslöjar Sylvia.
– Nej, Janne är uppvuxen här nere i backen och det var lite för nära, tyckte jag. Här var vi ju ofta och gick och promenerade.
Det fick de fortsätta med. För huset blev deras och nygifta flyttade de in. Hon började sin yrkesbana som många andra åtvidabergare, på Facit där hon arbetade på kontoret. Efter det jobbade hon i parfymaffär innan hon så småningom när barnen blivit stora nog kunde börja på folkhögskola och även på lärarhögskola.
1976 när Magdalena föddes blev det dags att förlänga tvåvåningshuset, Janne byggde ut vardagsrummet där nere och sovrum där uppe. Det blev bjälkar i taken och mer plats för Sylvias idéer.
– Vi har inga dyra saker, det enda lite finare är en designad Butterflysoffa från Lammhults möbler. Jag åkte dit på vinst och förlust och frågade om jag kunde få köpa en utställningssoffa och det kunde jag, men inte just då utan om några månader.
Så blev den gula, lätta soffan hennes.
En annan soffa intar en särplats i hemmet. Det är en gammal ärvd bibliotekssoffa, omklädd i brunt läder, som enligt ägarinnan är kärnan, eller det centrala i möblemanget.
– Här sitter man, eller ligger, när det blir dags för teve.
Att svart och vitt gillas, ser man lätt. Det finns på golv i hallen och i köket, det finns på köksbordet. Det finns på fåtöljdynor i vardagsrummet, det finns på ljusstakar. Roligt och fiffigt elegant blir i det sammanhanget ett undanställt(?) schackbräde som uppenbarligen ingår i helheten.
På en vägg hänger en kopia av en italiensk barockmålning. Den duger gott som den är, men Sylvia ville mer och hittade ett gustavianskt överstycke till tavlan så att konstverket blev som nytt. Och tjusigt förbytt.
– Mycket av det vi har är auktions- och loppisfynd, köpta inom- eller utomlands. Vi har rest ganska mycket, säger Sylvia.
Vid matbordet saknas aldrig bestick. På ena väggen hänger nämligen tre avlånga och höga bestick..
– Det var från början handdukar som jag köpte på Gran Canaria och sedan lät trycka upp till tavlor.
Den snirkliga prismakedjan under lampan vid matbordet glittrar i lampskenet, men det är ingenting mot vad den gör när solen skiner in på den, får vi veta.
– Lampan såg jag först i Kalmar, men affären var stängd så då tittade jag i Linköping när vi kom hem och hittade en likadan.
En skärm i plåt pockar på uppmärksamhet. Den står i vardagsrummet, vid altandörren, och är full av hål. Bakom skärmen finns en ljuskälla som kastar ett spännande ljus genom hålen. Framför skärmen står ett bord och på det en statyett, en ansiktsmask:
– Skärmen ville jag ha för att dölja det mesta av de rör som finns på väggen och frågade därför min kollega på Långbrottsskolan, slöjdläraren Torbjörn om han inte kunde göra en skärm åt mig. Det kunde han. Ansiktsmasken är gjord av min dotter när hon var attributör på Operan i Stockholm.
Man kan verkligen gå på upptäcktsfärd i det nilssonska hemmet. Så även i trädgården under den gröna delen av året. Hur mycket man än tittar, så finns det lite till att se. Detaljer eller helheter, stort som smått. Som de svartlackerade dörrarna, lackade av en billackerare i Åtvidaberg. Eller skrivbordet i plåt (slöjdläraren igen), dörren som blev ett bord, fågelfötterna som blev delar till en ljusstake, skoblocken på hallväggen, övervåningens Sandersontapet från 1976, de av Sylvia målade kinesiska tecknen vid altandörren eller någon av hennes egna tavlor (hon målar lite när andan faller på). Ständigt är hon på jakt efter nya idéer, nya lösningar och kombinationer.
– Man måste våga mer, men man ska ha sånt man tycker om, säger Sylvia Nilsson.