Hennes namn är lika pampigt som våningen hon bor i: Cristina Hermengarda Fransson De Castro Amaral.
– Jag kommer från Portugal; där har man många namn. Men jag kallar mig bara Cristina De Amaral, berättar hon.
Namnen bär på en historia. Amaral var en portugisisk greve som gjorde hustruns påkläderska med barn. Resultatet blev Cristinas farfar, som trots att han var oäkta fick föra de adliga namnet vidare.
Fransson kommer från Cristinas svenska mamma, som lämnade familjen och flyttade tillbaka till Sverige när Cristina var tre år. Cristina och brodern blev kvar i Porto där farmodern tog hand om dem.
– Men jag kände mig aldrig riktigt hemma i Portugal. Jag var blåögd med blont, lockigt hår och kallades ”svenskan”. Du vet hur barn kan vara ... Jag kände mig som en apa i bur.
När Cristina var 14 år gjorde hon tonårsrevolt, som hon själv uttrycker det, och bestämde sig för att flytta till mamma i Sverige. Hon kunde inte ett ord svenska och flytten från storstaden Porto till lilla Björklinge utanför Uppsala innebar en stor omställning.
– Men jag trivdes direkt. Efter en vecka sade jag att ”nu vill jag börja skolan”. Ett år senare talade jag svenska helt flytande.
Flyttlassen gick vidare till Uppsala, Stockholm och Motala. 2007 flyttadehon, nyskild med två små barn, till Linköping. Hon ville ha en stor lägenhet där hon kunde driva sitt företag, Advertising Space, och det fanns flera lediga bostäder att välja på. Valet föll på Linnégatans stora femrummare på 180 kvadratmeter och 3,70 i takhöjd.
Fönstren har djupa, sneda fönsternischer som släpper in massor av ljus. Det var en av de saker som fällde avgörandet för Cristina.
– Sedan är det bra att den ligger på bottenvåningen – barnen har kunnat åka rullskridskor utan att det stört någon granne under. Och att den ligger alldeles intill Trädgårdsföreningen är förstås ett stort plus. Det är som att ha en egen, stor trädgård. Barnen har lekt massor där. Och på andra sidan Trädgårdsföreningen bor deras pappa.
Cristina trivs väldigt bra i lägenheten och i Linköping. Men så var det inte i början.
– Att flytta till Linköping var bland det jobbigaste jag gjort, jobbigare än att byta land som 14-åring. Jag är en väldigt utåtriktad person och jag var van vid ett stort umgänge. I Linköping kände jag ingen. Det var hemskt att gå ner på stan och ingen hälsade på mig.
Som ensamstående mamma med jobbet i lägenheten var det lätt att bli isolerad. Cristina valde att engagera sig – i skolan, som ungdomsledare i BK Derby där barnen spelar fotboll, i Företagarna och som ambassadör för kvinnligt nyföretagande och för företagare med invandrarbakgrund. Nu är det massor av människor som hälsar på henne när hon går ner på stan.
Trapphuset på Linnégatan 25 A måste vara ett av Linköpings finaste, med takmålningar, vackra gamla dörrar och en pampig, svängd trappa.
Inne i Cristinas lägenhet möts man av läcka stuckaturer, en fantastisk kakelugn och en enorm murad spiskåpa i köket.
Det märks att huset är gammalt, från 1895. Extraingången till pigkammaren och signalsystemet där de boende kunde kalla på personalen vittnar om att det här var en riktig högreståndsmiljö.
Väggar, tak, dörrar och lister är vita, men Cristina gillar färger. Josef Franks blommande mönster återfinns på gardiner, lampskärmar, stolsdynor, kuddar och grytlappar. Lena Linderholms och Västervikskonstnären Liz Petterssons färggranna tavlor pryder väggarna, tillsammans med inramade herbarieblad från 1930-talet. Överallt finns vackra gamla möbler, massor av ljuslyktor och udda prydnadsföremål som nycklar, kopparbyttor, kristall från Amorgos, en antik pistol och en elefantdrivarpinne från Indien.
– Minimalism är inte min kompis. Det ska synas att någon bor här, det ska vara hemtrevligt. Mycket av mina saker är arvegods och har en historia, annat har jag köpt på auktioner. Inredningen liknar nog mer mitt barndomshem i Portugal än ett vanligt svenskt hem, säger Cristina.
Ett stort rum är kontor. Här driver Cristina De Amaral sitt företag, Advertising Space, en avknoppning från Swedish Match där hon jobbade förut. Huvudinriktningen har genom åren varit reklam på tändsticksaskar och andra produkter, men Cristina siktar alltmer in sig på inredningsdetaljer. Tändsticksaskarna pryds till exempel med blomstermotiv från Linnés tid och av nyare konst.
Innan vi går får vi lära oss att det är skillnad på tändstickor och tändstickor. Cristina satsar på tungmetallfria, FSC-märkta stickor i icke klorblekta askar. Bra försäljningsargument i dessa dagar, särskilt nu när hon siktar in sig på den brittiska marknaden, tror hon. Hon tänder en sticka från en annan tillverkare, av sämre kvalitet.
– Ser ni, änden fortsätter att glöda trots att halva stickan har brunnit. Så ska det inte vara. Och känner ni doften? Det är tungmetallerna.
