Tindra Welin vinkar och öppnar grinden när vi kör in på gården. Jo då, vi har kommit rätt, kartan i mobilen ledde oss rakt ut på landet till ett rött hus med vita knutar. Vägen ligger på ena sidan, för övrigt är skogen närmsta granne.
Det knastrar under fötterna, frosten biter i gräset och med god vilja kan man ana lite vitt på backen.
Det är ett par veckor kvar till jul och att det bara är för tomten att knacka på är möjligen lite att ta i, men det är lätt att känna stämningen i Andersbo.
Vid entrén har Tindra pyntat en bänk med grenar, hyacinter och röda äpplen. Julljusen lyser i granar på var sida om dörren och ett par gamla välanvända träskidor står lutade mot dörrposten. Beredda liksom, om vargavintern plötsligt skulle rasa över oss och mer moderna färdmedel komma till korta.
Det grymtas i ett mindre hus alldeles intill, men minigrisarna – Pinglan, Pumba och Pamela – får vänta lite på uppmärksamheten. Istället går vi in i stugvärmen.
– Jag är från Danmark från början, säger Tindra och kliver ur kängorna i farstun. Det är därför det är så mycket rött och vitt. Jag måste ju känna av mina rötter.
Grannlandet gör sig inte minst påmint i granen i vardagsrummet. Det är ett riktigt Kalle Anka-exemplar som dignar av pynt. Främst soldater och trummor.
– Tivoli-garden, ni vet, säger Tindra. Soldaterna med röda rockar och höga svarta huvudbonader som paraderar och spelar på trummor, det är verkligen Danmark.
Nu hänger de i glittrande versioner i kungsgranen hemma i Andersbo tillsammans med kulor i rött, vitt och guld.
– Granen är nästan lite helig, säger Tindra. Här tillåter jag inte något dagispynt eller hemmagjorda smällkarameller i grälla färger, så är det bara.
Hon dämpar Rudolf på stereon en smula när vi slår oss ner i köket. Doften av bullar med saffran blandas med hyacinterna på bordet. Här är julen lite sparsmakad, något återhållsam men ändå trivsamt kännbar. Ovanför bordet hänger en lampkrona som klätts med gröna grenar och ett rött band. I fönstret sitter en röd rosett och på en krok under en hylla hänger en hel skrälldus med pepparkaksformar redo. Det är mysigt.
– Vi sitter faktiskt i husets gamla sovrum, säger Tindra. Och skafferiet där var en klädgarderob förr.
Ja, så såg det ut när Tindra och maken Olle köpte huset för 18 år sedan. De hade flyttat från Ångermanland till Östergötland när Olle fick jobb i Linköping och efter ett år i en lägenhet i Lambohov hittade de drömhuset.
– Läget här är så bra, det är på landet men ändå bara en mil till stan, säger Tindra.
Huset är byggt 1907 och de 120 kvadratmetrarna kändes rymliga från början.
– Men så kom fyra barn under loppet av åtta år och plötsligt var det väldigt trångt.
Renoveringsarbetet startade förvisso redan när Tindra och Olle flyttade in 1999, men tog extra fart i takt med att det blev brist på plats. Huset fick en helt ny del om 80 kvadratmeter, vattenburen värme drogs in, taket lades om, avloppsrören rustades upp och golven byttes ut, liksom fasaden. Och eftersom Olle och Tindra värnar om miljön installerade de vakuumrör på taket som genererar varmvatten och solpaneler som ger el.
– Vi jobbade hårt. Olle gick upp tidigt och byggde före jobbet på mornarna, och fortsatte sen på kvällar och helger. Vi kompletterar varandra bra, han bryr sig inte om ifall bänkskivan i köket är svart eller grå till exempel, medan jag är dålig på att sköta pannan, säger Tindra.
Nu är huset närmare 200 kvadratmeter stort med plats för hela familjen. Det är bra, inte minst till jul när invånarantalet nästan fyrdubblas.
– Alla är välkomna, det är så mysigt. Jag tycker att julen är helt fantastisk! Vi har en ganska speciell tradition på julafton – vi åker och badar, hela gänget. Farmor och mormor och allihop hoppar i och simmar och åker rutschkana. Och så har vi lite clementiner och pepparkakor med oss och fikar.
Det är samma rutin varje år, först får barnen en julklapp på morgonen, sedan tar var och en sin badväska och snart går en mindre bilkaravan mot badhuset i Linköping.
– En person får stanna hemma, säger Tindra. Mamma, jag och min syster brukar turas om. Då får man en lugn stund för sig själv för att förbereda all mat. Det är mysigt att duka och lägga grönkålen under skinkan och göra fint. När de andra kommer hem, nybadade och lagom avslappnade, står hela julbordet färdigt.
På menyn blandas danskt och svenskt friskt så klart. Ingen vill vara utan kanderade potatisar eller ris a la Malta med extra mycket vispgrädde enligt dansk tradition.
Vi går ett varv i det hemtrevliga huset och beundrar barnens olika julkreationer i varje rum. Sedan lämnar vi motvilligt värmen, granen och allt det vackra och ger oss utomhus igen. Tindra tar med sig en ordentlig hög med vindruvor, paprika och bananer. Det är utfodringsdags för tre av familjens fyrbenta medlemmar.
– Ni är inte rädda va? säger hon och ger sig iväg för att släppa ut trion.
Njae, en minigris verkar ju ganska harmlös ändå. Men det är tre imponerande bjässar som kommer rultande och grymtandes runt husknuten. De bits inte, försäkrar Tindra.
– Men de kan putta omkull dig om du står i vägen!
Grisarna går även under benämningen ”familjens gröna påsar” och det är lätt att förstå. Bananer och paprikor försvinner i en farlig fart.
Pamela, Pinglan och Pumba utgör på intet sätt själva menyn på julafton och har ingenting med julbordet att göra. Annat än att de kanske får mer än vanligt att sätta i sig när hushållet ökar.
Nej, i Andersbo firar alla – människor, katten, marsvinen och grisarna – en riktigt god jul.