Det råder ett behagligt lugn i Lenas och sambon Daniel Karlssons lägenhet på Plutonsgatan i Linköping. Vi skakar snön av ytterkläderna och hänger jackorna på en – björkstam.
– Te? undrar Lena.
Gärna. Januari är inte nådig och vinden viner runt knuten. Men det har vi snart glömt i den vilsamma, varma atmosfären.
– Dynamik och asymmetri, fast på ett balanserat sätt, är viktigt för mig, säger Lena och ställer en blåblommig kopp på träbordet.
– Högt och lågt, brett och smalt, mörkt och ljust, nytt och gammalt, fortsätter hon.
Vi ser vad hon menar. Matbordet är visserligen nyproducerat men plankorna är gjorda för att se gamla och slitna ut. Till det har Lena matchat Eames-stolar i plast och pinnstolar i trä som hon målat själv.
Ovanför bordet lyser en Gino Sarfatti, den med 30 lampor, och på väggen sitter en oljemålning i starka färger som Lena hittade i en second hand-butik i Örebro och släpade hem på tåget.
– Tavlan bryter mot våra digitala prints, säger Lena och pekar på en bild av en svartvit oxe, Butchers beef, som står på golvet i köket.
– Den hamnade på golvet eftersom jag inte hittade en plats på väggen. Jag vill inte gärna spika och göra hål, för rätt som det är möblerar jag om igen. Det händer nästan varje vecka ...
I två och ett halvt år har Lena och Daniel bott i sin bostadsrätt.
– Eftersom det är nyproduktion fick vi vara med och se hela projektet växa fram. Det var spännande. När vi flyttade in tyckte jag faktiskt att det var svårt att få till den varma och mysiga känslan eftersom det är så öppet. Jag upplever ibland att det ekar och därför har jag tänkt mycket på hur jag ska kunna dämpa ljuden och få till den där myskänslan, säger hon och fortsätter:
– Det fick bli tjocka och täta textilier och gardiner från tak till golv, en sittpuff i sammet och så växter med stora blad. Och så har jag valt bort allt för hårda material som betong och glasskivor.
– Nu trivs vi jättebra!
Och tur är det. Lenas plan var nämligen att inte stanna i Linköping särskilt länge.
– Jag kommer från Göteborg och när jag var färdig med min utbildning fick jag jobb på sjukhuset här som biomedicinsk analytiker. Jag tänkte att det skadar väl inte att flytta upp ett år eller två, tills jag återvänder hem.
Det var sju år sedan.
Hon skrattar.
– Jag gillar Linköping. Jag har nära till jobbet och det går att cykla överallt i stan. Men jag saknar att ha havet nära, och familjen förstås.
Havet, ja. Både Lena och Daniel gillar att surfa och en ljusgul bräda, inhandlad på Bali en gång, står lutad mot väggen och anger tonen i gästrummet. Här är väggarna grå i en ljus och varm nyans, sängen är bäddad med linnelakan och en gammal rokokofåtölj i grönt utgör kontrast till det stilrena, moderna och ganska enkla skrivbordet vid väggen mitt emot.
Mjukt möter hårt.
– Det är medvetna val, men man ska inte tro det, det ska bara kännas, säger Lena och visar ut i vardagsrummet, matplatsen och köket som är ett enda stort rum.
Soffan är grågrön och inbjudande med många kuddar. Den lyses upp av ett gäng nakna glödlampor som hänger från golv till tak i hörnet bakom. Lamporna, som ger lite industriell känsla, mjukas i sin tur upp av en tulpanbukett i blekrosa på bordet. Och inte minst av de båda Sirocco-fåtöljerna i brunt skinn av formgivaren Arne Norell. Lena har vunnit dem på auktion och de lär ha närmare 65 år på nacken.
Till allt detta sticker ett grafiskt tryck ut på väggen. Svart text på knallcerise bakgrund.
Oväntat. Men genomtänkt, som sagt.
Köket är öppet och ljust, med plats för riktig matlagning.
– Daniel är kock i grunden och med den här planlösningen kan gästerna sitta vid bordet och ta en drink medan han lagar mat, säger Lena.
En vägg i köksdelen är målad i mörkt åskblå kulör. Därtill har Lena matchat en ny ljusrosa sittpuff i sammet med ett gammalt skåp från Daniels farmor som hon har målat ljusgrått.
Vi avslutar i sovrummet som fortsätter i samma behagliga ton förstås. En lugn grå kulör som drar åt blått på väggarna, en doftpelargon, en rumsgran och en ensam ljusstake i fönstret, sängbord i brunt trä i 50-talsstil, inropade på Bukowskis, och så linne i sängen som ger det där slarviga obäddade, men ändå fixade intrycket.
Slarvigt, men ordnat. Se där, ännu en kontrast.
I hallen stannar vi till vid några fotografier på väggen. Varje bild är en liten tavla i sig, med minnen från stränder och vågor i Portugal och San Sebastian, Biarritz och andra värmande platser.
– Vi åker gärna till havet och den goda maten, säger Lena.
Vi tar med oss lite av värmen i bilderna ut i midvinterkylan.
Björkgrenen, den smarta klädhängaren som hänger i läderremmar, vajar lite när vi tar våra jackor.
Vi lämnar lägenheten, väl medvetna om den genomtänkta obalansen i Lenas inredningsstil. Väl medvetna om att det är mycket trivsamt.